Believe in a different story

Tröttheten idag är helt galen. Åkte hem lite försent igår, skulle väl ha åkt tidigare. Men jag vill inte, så det så! Vi kollade på Wolverine, M och jag. Ruskigt bra måste jag säga! Lite väääl överdramatiskt i början, men sen rullade det på alldeles utmärkt. Jobbigt i slutet dock, lite känslosamt. Usch. Men på det hela taget en mycket bra film. Sen behöver vi ju inte ens prata om Hugh Jackmans utseende. Det känns som att det inte ens behöver någon kommentar, vilket jag också meddelade mitt sällskap.

Skola idag, blä. Började dagen med Sleepless in Seattle. Den var faktiskt bättre än jag kom ihåg den men det finns fortfarande filmer jag föredrar före den om man säger så. Tänkte på helt andra saker under föreläsningen om klippning men GLÄNSTE under den om film som terapi. Det handlade om psykoanalytiska teorier och massa sådant tjafs som jag ägnat mina tre år på gymnasiet åt. Där fick allt nördarna se vem som sitter på de mest nödvändiga kunskaperna. Hah! Imorgon börjar jag klockan 09.00, vilket betyder en uppstigning runt 07.00. Detta är verkligen inte välkommet. Men det är väl bara att vänja sig. Hoppas jag kan sova inatt bara, det kunde jag inte igår.

Nu tänkte jag svänga ihop lite middag till mig själv. Trots att jag bara skulle vilja sova. Ska laga lövbiff med klyftpotatis och dränka allt i tzatziki. Me like, me like.

Farewell? Goodbye?

Vad är blogg.se's problem? Här ska jag lägga upp en underbar låt och så funkar det inte? Assholes. Gårdagen blev inte som planerad men jag hade kul ändå. Dagen bjöd på plugg, världens mest värdelösa läxa, och snart ska jag iväg till M. Börjar inte förrens klockan 11 imorrn, lite sovmorgon i alla fall. Känns skönt. Pratade med pappa om skolan och sådär, vi får se hur det blir i framtiden.

Känns inte som om att jag har någon inspiration till att skriva nu för tiden. Har gått in i någon form av lätt depression som inte kommer lösa sig förrens allting är fixat. Jag ler, jag skrattar, men för tillfället känns allting svårt. Pratade med bror om det och att han hör det på min röst. Jag vill inte. Jag vill byta land, vara hon som försvann.

Det lärde jag mig den hårda vägen

"Jag har tänkt på det här och, får ni det att gå ihop så kan det vara en riktigt roliga grej!". Lyckan är ganska total nu faktiskt. Det här måste gå igenom, jag vill uppleva något annat. En annan verklighet. Hur ska jag annars kunna lära mig något som jag faktiskt kan ha nytta av? Jag vill ha roligt. Jag vill leva hårt på ett annat sätt.

Splittrad



Det som skulle göra mig så glad, det som skulle skapa min lycka har snarare blivit till min olycka. Jag och pappa har pratat och jag blev inte gladare för det. För jag är den som hör pappas underton även om han säger en massa bra saker. Fan i helvete. Jag har ett hål i magen som äter upp mig inifrån. Det var inte såhär det skulle bli.

Åh ..Herre...GUD!

Vi har fått svar från mannen som skulle förändra våra liv. Svaret var minst sagt positivt om man ser det så. Vi får jobb i Paris om vi vill ha, det finns jobb för oss där. Vi kan faktiskt inom ett år få kalla Paris vårat hem. HOLY FUCK!!! Det här är helt galet, jag är mitt uppe i ett lyckorus. Ännu lyckligare vore jag om jag faktiskt var säker på att jag hade min pappas stöd i det här. Om han kunde vara lite mer positiv. Fan...det förstör allt.

"No, I'm laktosintolerant"

Gårdagen blev riktigt rolig. Åkte hem till Marina direkt efter skolan i princip. Vi käkade chips, grönsaker och dipp. Jag tog på mig ansvaret för dippen .. det var även det enda hon ville låta mig göra. Och nej, det är inte utan anledning. Sen käkade vi på O'learys fast ingen av oss va hungriga, logik? Efter många om och men drog vi i alla fall till studion och stod och pratade, lyssnade på musik och hade allmänt trevligt. Jag träffade Tyson och ja, mina damer och herrar, jag förstår Marina till fullo. Efter det skulle alla dra vidare, vi var för övrigt töntarna i gänget, och Tyson bjöd med oss. Det var 23-års gräns där, men vi kunde köpa. Haha, suckers vi gick för 23!! Däremot så var det en av killarna som kollade på våra leg andra gången vi skulle köpa. Men han sa att han var snäll, tack sa vi. Gårdagens citat får Marina "stå" för. Vi stog inne på Mcdonalds och killen i kassan frågar henne om hon ska ha något. Och istället för att bara säga Nej så säger hon: "Nä, jag bara står". WHAT? Det var sjukt kul i alla fall. En askul kväll helt enkelt, sådana ska vi lätt göra om! Ramlade in hos henne runt 2 och idag var vi på vårdcentralen vid 9, yes vi är effektiva människor. Käkade på donken och mötte Linda med sin .. väska. Den var inte som alla andra väskor. Dagens citat får Linda stå för. Vi sitter på mcdonalds och äter och tjejen tittar ut och säger: "Jag trodde det var en häst". Det var en kille som gick förbi med en ställning med blommor och tjejen blir orolig för att hon inte har tagit allergitablett. Herregud säger jag bara.

Nu ska jag packa ner lite kläder och sen åka hem till Sanna innan avskedsmiddagen för Nicole. Hon flyttar imorgon. Helt galet. Nicole in Malmö, man vet aldrig hur detta kommer att sluta...

About you now

Hade seminarium idag. Såg en liten ljuspunkt i mitt helvete. Kaaanske det här kan gå vägen ändå. Men jag vet inte, får se efter imorgon. Det känns som om att allting hänger på imorgon. Imorgon känns det som om att jag kommer bestämma mig. I övrigt käkade jag och Sanna lunch på kungshallarna, kikade lite i affärer och kollade på lite 21 JumpStreet säsong 2. Underbar serie om ni inte visste det. Sen har jag läst det jag skulle läsa till morgondagens föreläsning. Av 14 sidor kanske jag fattade max 10%. Underbart va? Härliga tider.

Imorgon ska jag kanske på tatueringsfest med Marina på kvällen. Spännande va? Jag vill tatuera mig NU! Men sådant måste man ha en hållbar ekonomi för och det har inte jag. Fuck it. På fredag är jag ledig, underbart.

100 år från nu

Jag säger som Malin: "Jag skulle fan nästan kunna ta en syslöjdslektion med Christina Nygren just nu". Det blir sparsamt med bloggande medan jag ska försöka klura ut min vardag som just nu består av kaos och åter kaos. Imorgon blir det lunch och 21 jump street säsong 2 med S. Lite trygghet.

Fiasko

Ni kan inte tvinga mig gå tillbaka till det där stället. Berättar mer senare, nu ska jag lägga mig i sängen och gråta.

SlibberklibberiClabbe

Sitter nu hemma hos min bättre hälft. Vi ska snart börja med vår matlagning, tacos bjuder hushållet på, eftersom våra gäster ska anlända inom en snart framtid. Men man vet ju aldrig. Klippte mig tidigare idag. Det blev inget drastiskt. Klippte av det rakt av eftersom jag ville att det ska växa ut. Så nu ska jag itne klippa mig på minst 12 veckor. Eftersom jag känner mig själv rätt kommer det gå ganska lätt.

Men nu skriker hon på mig att vi ska börja med matlagningen så det är bäst att lyda. Ett meddelande till Johanna och Marina; Jag ska inte skära paprikan...

Hometown Glory - Adele

Avslutningsvis. Den här låten är så JÄVLA BRA. Erkänn? Visst är den sjukt bra, eller hur?! Galet bra.



I've been walking in the same way as I did
Missing out the cracks in the pavement
And tutting my heel and strutting my feet
"Is there anything I can do for you dear? Is there anyone I can call?"
"No and thank you, please Madam. I ain't lost, just wandering"


Round my hometown
Memories are fresh
Round my hometown
Ooh the people I've met
Are the wonders of my world
Are the wonders of my world
Are the wonders of this world
Are the wonders of my world


I like it in the city when the air is so thick and opaque
I love to see everybody in short skirts, shorts and shades
I like it in the city when two worlds collide
You get the people and the government
Everybody taking different sides


Shows that we ain't gonna stand shit
Shows that we are united
Shows that we ain't gonna take it
Shows that we ain't gonna stand shit
Shows that we are united


Round my hometown
Memories are fresh
Round my hometown
Ooh the people I've met

Are the wonders of my world (4x)


Du kommer aldrig få se en helig ko stå och idissla på sergels torg

Kollar på Sjukan, tyckte att repliken som fick bli min rubrik var så fruktansvärt klockren. Aja. Fick brev om teatern i veckan, är äckligt pepp på att det  ska börja igen. Vi har bytt till en senare (och längre känns det som) tid jag hinner hem från skolan, var lite orolig faktiskt. Nu när jag har fått en ny besatthet i Al Pacino har jag blivit sugen på att stå på scen igen. Att få öva på repliker, är till och med pepp inför övningarna. Den börjar den 9 september, alldeles för lång tid tills dess om ni frågar mig.

Imorgon ska jag klippa mig, vet inte riktigt hur. Funderar på att bara klippa topparna så att jag kan spara ut det lite till och sen göra vad jag vill med det. Eller så gör jag något drastiskt, det har ju blivit lite av min grej. Snälla, kan inte jag. Nä, det blir nog bara topparna. Eller kanske gör något lite roligare, men ingenting jättedrastiskt. Orkar inte för mycket förändring just nu! Det blir så mycket. Och oj vad det precis lät som jag gör något av mitt liv....

Min Husgud

Jag har införskaffat mig en husgud. Någon som jag beundrar något så fruktansvärt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Min husgud är en man som genom hela sitt liv aldrig upphört att förvåna. Han har genom hela sin karriär imponerat på mig och, ja, hela världen. Merparten av hans karaktärer kommer att gå till filmhistorien, även de som inte redan är där. Jag tittar på hans filmer och förstår inte hur man kan vara så iskall. Jag tittar på intervjuer med honom och förstår inte hur man kan vara så fruktansvärt cool. Han är känd för att porträttera så kallade bad guys och som han gör det. Att kunna förmedla sådan ondska som han gör men samtidigt få en att känna empati för dem. Det är något för mig helt otroligt, något som endast de bästa kan göra. Och han är en utav de bästa. Han ligger på en delad 1:a plats, det gör han allt. Vem han är? Ja, men det är ju Al Pacino såklart.



James Lipton: What turns you on?
Al Pacino: EVERYTHING!

I heart Justin

Marina skrev förut ett inlägg om hennes kärlek till Enrique Iglesias. Även jag har en kärlek, den är visserligen nyvunnen men ändå. Namnet på min kärlek är Justin Timberlake. Jag vet, jag är typ 8 år för sen men ändå. Jag vet egentligen inte vartifrån den här känslan kom. Men helt plötsligt var den där. Han är sjukt snygg, han sjunger och dansar äckligt bra och han är en genuint skön människa. Det är inte många kändisar som kan driva med sig själv som han kan, han har en helt sjuk självdistans. Jag gillar't skarpt! Så, på min önskelista står nu två saker; En Iphone och Justin Timberlake.


Raowr

"Tres bien, alors, une table pour deux, s'il vous plaît!"

Var hos tandläkaren idag. Lagade ett hål och tog bort tandsten. Helt utan bedövning borrade jag, sjukt bra gjort av mig måste jag säga. Men jag ska byta tandläkare till pappas och Martins i alla fall, jag klarar inte av folktandvården i Tullinge. Bara frågan: "Har du haft tandställning?"  säger väl allt? Liksom "Nej, jag drog ut fyra tänder på mig själv för jag hade tråkigt. Och metalltråden satte jag dit av estetiska skäl". Jävla dumhuvud, seriöst talat. I övrigt har jag inte gjort så mycket idag. Har pratat med Sanna och bestämt om lördag. Sen pratade vi väldigt mycket Paris. Som vanligt, våra minnen därifrån är otroliga. Och fler ska det allt bli! Jag är så taggad så jag håller på att avlida.

På måndag sätter skolan igång. Skolan som förstör allting. Jag är så vansinnigt nervös, jag kommer avlida. Hjälp mig.

"jag ska ha ett valv i mitt hem"

Sitter och kollar på en viss profilbild. S vet vilken. Åh min gud säger jag bara.



Har varit hemma hos Johanna idag. Vi skulle simsa! Hon har nyligen införskaffat sig sims 3 så det skulle testas. Dock hann vi inte spela något för det tog aningen lång tid att göra familj och bygga vårt hem. Men Haniis var mycket stolt över sitt valv. Det blev riktigt fab om jag får säga det själv. Vi får picka up where we left off nästa gång. Det blev även spikat med kräftis på fredag. Sjukt J-nice. Ska bara firra kräftor så blir det bra. I övrigt är jag i princip bokad varenda dag fram till måndag då skolan börjar. Imorgon ska jag till tandis och sedan köpa den andra boken jag behövde till skolan. På fredag är det som sagt kräftis och kanske blir det Titanic-utställningen på dagen om allt klaffar. På lördag ska jag förhoppningsvis klippa mig och sen bär det av hem till Sanna för middag och Sagan-maraton. Fan va aaawesome! Det kommer bli ett par fina sista dagar i frihet...

And they were all Yellow

Idag hade jag registrering på Filminstitutet på Gärdet. Jag och S tog oss en tripp ut dit (fan vilken tid det tog) och jag var nervös som få. Men det gick bra, gick på 5 röda. Man gick bara in till killen på expeditionen, sa sitt namn, fick sina papper och gick hem ungefär. Så det gick bra i alla fall. Sen tog vi bussen till Djurgårdsbron och gick bort till Kungshallarna och åt lunch. Sen gick vi och köpte en massa stuff som jag behöver, typ pennor och så och så skulle vi köpa mina böcker till första delkursen. De hade bara ena och den äldre versionen av den andra. Dum som jag är tror jag att det är den nya jag ska ha och får panik över att jag i så fall inte får den förrens efter jag har börjat. HJÄLP! Men när jag kommer hem och kollar i papprena så finns det sidanvisningar för den gamla versionen också. Jippie verkligen. Så ska in igen på torsdag efter tandläkaren och köpa den. Ibland ger jag mig själv huvudvärk.

När vi kom hem satte jag mig och skrev in alla lektioner, tider och tentor och insåg att jag kommer gå i skolan varje dag till klockan 16. Jag kommer inte vara hemma förrens vid 18 varenda eviga dag. JÄTTEroligt, verkligen. Men det ska väl gå bra. Är dock fruktansvärt nervös för tillfället, förstå hur pretto jag måste bli. Tänk konstfack liksom. Men de människor jag såg som var där såg ut att vara i min ålder i alla fall, alltid något. Och många var där själva, så vi får väl se hur det blir. Vi kollade på Coldplay-dokumentären och konstaterade att Chris Martin också är som ett fint vin, blir bättre med åren. Sen skulle jag visa Gudfadern för henne men med tanke på att hon inte bor i  det gula huset så fanns inte tiden. Det blev Chocolat. Inte fy skam det heller må jag säga.

Imorrn ska jag hem till Johanna och simsa. Simsa sims 3 för att vara exakt. Awesome. FAB!

Aldrig mer TG

Imorgon har jag registrering på Filmhuset på Gärdet. Jag ska börja på universitetet. Och då slog det mig helt plötsligt; jag kommer aldrig mer gå på Tullinge Gymnasium. Om jag hade haft den känslan andra dagen på skolan skulle jag slagit frivolter av glädje. Men nu känner jag mig riktig ledsen. Hur mycket jag än hatade vissa lärare ("This is English C you guys"), hur mycket jag än hatade vissa ämnen (jag och matte c hade en stor hatkärlek till varandra) och hur mycket jag än hatade min klass (vissa dagar i alla fall) så känns det förbannat sorgligt att jag aldrig mer kommer gå dit.

Jag kommer aldrig mer behöva kräla på golvet för att komma ner till mitt skåp. Jag kommer aldrig mer ligga/sitta/stå i den där äckliga blå soffan i väntan på Kerstin eller Martin. Jag kommer aldrig sitta lutade mot fönstret tidiga morgnar och inse att Sirwa aldrig är sjuk. Jag kommer aldrig mer rusha till matsalen för att det är spaghetti och köttfärssås. Jag kommer heller aldrig mer sitta i matsalen och trycka i mig så många havre knäckemackor jag kan för att maten är äcklig. Jag kommer aldrig ta i handtaget på dörren i hus 3 och rycka bort den lika fort för att tuggummit fortfarande sitter där. Jag kommer aldrig mer ha meningslösa projektmöten med Martin där vi pratar om allt annat än projektarbetet. Jag kommer aldrig mer stå i biblioteket och försöka låna en bok i en halvtimme eftersom Li pratar om allting annat än det hon ska göra. Jag kommer aldrig mer vilja döda min klass på idrotten.

På det hela taget känns det sorgligt. Jag kan aldrig mer kalla mig elev på Tullinge Gymnasium. Trots att jag hade konstant magsår under tre år gav skolan mig en otrolig trygghet. Det luktade illa, det var ostädat (städerskorna ville aldrig städa vårat klassrum) och maten var för det mesta ganska äcklig. Men det kändes bra, jag visste vad som förväntades av mig. Jag visste vad jag skulle göra och jag visste vilka som skulle vara där. Det kändes tryggt, det kändes vant, det kändes bra. Nu sätter jag mina fötter på helt okänd mark, helt okända människor och ett helt okänt system. Jag gillar det inte. Men don't you worry. I'll be back TG. För en gång Be06, alltid Be06. Vare sig man vill det eller inte. Måste tillbaka till biblioteket och chittchatta lite med Li, driva med Martin på ett sätt så att han inte vet om det, kalla Kenneth för Coach och beskåda vårt projektarbete i bibblan. Ja mina vänner, my work here is not done.


Någon slags kärlek

Fact 7

Voldemort bor inne i mig. Jag tror jag är en bortglömd horrokrux.


Johnny Depp

Det är ingen hemlighet. Det är inget oförståeligt. Det är inte rocket science. Jag älskar Johnny Depp. Jag avgudar honom till den grad då det kanske har gått för långt. Jag och S har oftat ställt oss frågan om vad det är som gör att vår beundran kanske gått för långt. Vad gör vi?

- Åtskilliga maraton med både Pirates och andra filmer
- Vi "firar" hans födelsedag
- Så fort något står om honom i tidningen ringer vi varandra
- Vi har otroliga nördkunskaper i merparten av hans filmer
- Det finns i princip inget vi inte vet om honom, av det som står på internet alltså
- Födelsedagspresenter har hittills handlat om honom
- Vi använder hans filmrepliker i våra dagliga konversationer
- Det är inte ovanligt att vi avlägger en filmreplik och den andre ska gissa var den är ifrån

Skulle kunna räkna upp hur många saker som helst till men det kanske kan bli lite läskigt. Men i alla fall. Johnny är galaxens i särklass bästa skådespelare. Han är en kameleont vad det gäller roller, det finns ingenting han inte kan spela. Han har gjort allt. Han har spelat pirat, transsexuell regissör, knarkkung, bankrånare och mycket, mycket mer. Som om inte detta vore nog är han en otroligt fin människa. Nej, jag känner honom inte och jag har inte träffat honom. Men alla de intervjuer och liknande han har gjort visar på detta. Jag blir helt enkelt galen på den mannen. Och det avslutande, grädden på moset som man brukar säga, är väl att han ser ut som en gud. Det är inte fysiskt möjligt att se ut som honom, det är verkligen inte det. Speciellt om man tar in i ekvationen att han är 46 år gammal i år...

                  

Dokumentär om Coldplay

På tisdag (18/8) kommer SVT visa en dokumentär om det otroliga bandet Coldplay. Dokumentären Coldplay - då och nu, kommer att visa hela historien om bandet med låtar och klipp från deras första studiospelning hos BBC till dem där enorma utomhuskonserterna. Dokumentären visas som en hyllning till bandet som gör sin efterlängtade Sverige-spelning på torsdag (20/8). Den är 50 minuter lång och går av stapeln 20.00. Missa den inte!


SVT 1, 20.00, tisdag 18/8


Döda mig


Han. Måste. DRIVA. MED. MIG!!!!

ladies and gentlemen, I give you .. göken!

Jag kom på att jag i mitt inlägg om Paris lovade er att ni skulle få se Göken. Denna otroliga människa som fick mig och Sanna att skratta tills vi fick magknip. Så, mina damer och herrar, nu kommer stunden ni alla väntat på. Låt mig presentera Göken.


Från vänster; Francois, Jag, Mikel, GÖKEN

Hot? Not!

Kollade precis klart på Harry Potter and the Goblet of Fire. Den fjärde filmen (boken) i ordningen alltså. Jag kommer ihåg när den filmen kom och jag satt där i biosalongen, lika spänd som vanligt. Men besvikelsen blev total, mest av en enda anledning. Cedric Diggory. I boken beskrivs han ungefär som det hetaste som gått i ett par skor. Han skulle vara så sjukt äckligt snygg att jag inte skulle kunna andas. Jag ville bli bländad av hans skönhet. Blev jag det? Nej. Jag tyckte inte att han var snygg någonstans, han gick snarare mot gränsen till ful. Jag gick ut från biosalongen och var besviken. Trots att jag var fylld av Harry Potter-känslan kunde jag inte bortse från det totala fiaskot med Cedric. Jag förstod inte hur de tänkte, hur de kunde casta denna nolla att spela honom. När jag läste boken var jag runt 14 år och jag blev helt galen i Cedric och jag kunde se framför mig hur fruktansvärt snygg han var. Då kanske ni kan förstå den totala besvikelse jag upplevde när jag såg filmen. Vem är det som spelar Cedric Diggory nu igen, kanske ni tänker. Jag kan då meddela att det är ingen mindre än Robert Pattinson. Att man nu kallar den här killen för en "hunk" är något som går över mitt förstånd. Han nådde inte upp till min standards för Cedric när jag var 14 år och han gör det inte nu heller. Men jag kanske har fel, eller?

  

Ge mig .. nu

Sjukdomsperioden fortsätter. Hostar så jag får ont i hela kroppen, kul, verkligen jätteroligt. Det här suger. Min partner in crime är sjuk även hon. Vi blir till och med sjuka samtidigt .. there's no stopping us. Vi har dejt både på måndag och tisdag. Gillar inte anledning till vår dejt på tisdag, menmen, någongång ska man väl växa upp. Vi mejlade Markus idag, mannen som förhoppningsvis ska förändra våra liv. Är riktigt spänd på vad han kommer säga.

Har haft otrolig Paris-abstinens idag. Verklig saknad som jag inte känt på ett par veckor nu men idag vällde allting över mig. Helvete vad jag vill tillbaka, det finns ingen plats jag hellre skulle vilja vara på just nu. Kollar igenom bilder och blir alldeles tårögd. Markus måste svara nu. Det måste lösa sig i oktober. Ge mig Paris. NU.



Okej, jag gråter...

Yoho, yoho

Fan va dåligt jag mår, seriöst det var längesen jag var såhär sjuk. Jag gråter konstant, eller inte gråter men ögonen rinner, febern bara stiger, jag måste snyta mig varannan sekund, mitt huvud väger seriöst talat två ton och det känns som jag ska kräkas vilken sekund som helst. Hungrig är jag men kan inte få i mig någon mat för det är ingets om går ner genom halsen som inte är flytande. Nu tycker jag verkligen synd om mig själv kan jag meddela. Ynkligt kan  hända, men det gör jag.

Marina hörde av sig och frågade om jag vill med ut imorrn. Jag vill verkligen, men just nu ser det inte ut som jag kommer kunna göra något på hela helgen. Jippie, verkligen! Men vi kom överrens om att om jag inte kan följa med imorrn så ska vi boka in att göra något när jag blivit frisk, awesome. Har ju helt glömt bort att berätta (intresseklubben antecknar) att jag kommit på vad jag ska klä ut mig till på hennes maskerad. Det var ju så fruktansvärt självklart att jag inte såg det. Men ÅH va bra det kommer bli, som jag längtat att få ännu en ursäkt till att klä ut mig i kläder som jag helst skulle vilja gå runt i hela tiden!! Tror nog att några kan gissa vad jag ska vara nu...Specielt om man läser rubriken och är lite klurig.

Medicin



Nu ska jag njuta av den bästa medicin som finns när man är sjuk. Lejonkungen och glass. Fab!

Sicko

Sjuk har jag blivit. Så jävla värdelöst. Halsen gör ont som bara den, ögonen rinner, mitt huvud väger två ton och jag har ingen energi alls i kroppen. Jag som skulle fixa mobilen idag och äntligen få träffa S. Det får bli på måndag helt enkelt, då ska hon även följa med mig till min registrering. Fuck, jag vill inte. På ett sätt har jag blivit lite pepp men å andra sidan vill jag verkligen inte börja skolan. Kollade lite på mitt schema, är i skolan i princip varenda eviga dag. Från 9 till 14 eller 15. Jippie, verkligen. Paris är verkligen i farozonen kan jag meddela. Heeeelveeeeeteeee.

Nu ska jag borsta tänderna men den lilla ork jag har kvar i kroppen. Sen återvänder jag till soffan och funderar starkt på att titta på OC .. eller Bond. Aa, vi får se hur det blir helt enkelt. Tråkigt har jag i alla fall, jag hatar att vara sjuk.

här ligger en hund begraven

Var det någon som dog här eller? Nä då, jag har bara haft en del för mig. Igår var jag med broder heeeela dagen lång. Vi gick runt på stan, käkade lunch, hälsade på hans flickvän och åkte sedan hem till honom för film. Vi kollade på Baksmällan, eller rättare sagt vi skulle kolla på Baksmällan, men båda somnade mitt i. Vaknade med nackspärr, sjukt ofab. Vi kom fram till att vi är för bra tillsammans för att inte hänga oftare. Minst en gång i månaden kom vi fram till, minst. Så jävla bra är vi. "De var fräscha, men inte så fräscha". Kom tillbaka till Tullinge runt 21 och då drog jag hem till Daniel och åt och kollade på TV. Sweet liv jag har ibland.

Idag har varit en väldigt mysig dag. Bad, spring i regnet och film. Vissa saker var så jävla perfekta. Galet bra alltså. Töntigt leende.

Dagen i stort

Dagen ser ut som så att jag nu ska ut och sola lite. Sen ska jag och pappa åka iväg till Barkaby för lite shopping. Förmodligen kommer vi spendera halva tiden inne på Dormy's, golfshopen där, men det är väl sådant man får ta. Min far fortsätter att göra sina otroliga försök för att få mig att börja spela på riktigt. Men jag vet inte, ibland kan jag tycka att det är skitkul och ibland tycker jag verkligen inte det. Vi får väl se hur det där slutar. Sen ska vi käka på restaurang också, sweet som rackarns. Skulle ju inte banga på lite lammkött meeeen sådant finns ju inte i det här landet. Sådant finns det bara en restaurang, i ett land, i en stad som kan tillaga. Och det är inte någon restaurang i Stockholm, Sverige. Så mycket kan jag ju faktiskt säga.


And it hurts with every heartbeat

Kom precis hem från kyrkogården, pappa bad mig gå upp dit och vattna så jag tog med mig hunden och traskade dit. Det gör så förbannat ont varje gång jag är där. Kan nog inte ens börja förklara känslan för jag kan inte likna det vid något. Jag kan inte beskriva riktigt hur jag känner och det finns inte något som är så frustrerande som det. Att gå runt med så mycket känslor, så mycket olika känslor, men inte kunna uttrycka de i ord. Visst jag kan säga hur jag känner men inte på det sättet som jag vill, inte sådär detaljerat så att ni kanske kunde börja förstå.

Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Jag var 10 år har jag för mig, tror att jag hade hunnit fylla 10 i alla fall. Du ropade in mig i köket och sa att vi behövde prata, det var bara vi två hemma då. Du hade haft riktigt ont i magen i ett par dagar och hade varit på sjukhuset och gjort tester. Nu hade svaren kommit. Vi satt på varsin sida om köksbordet och du tittade mig i ögonen. Jag kände väl på mig att det var någonting, en liten känsla i magen att något verkligen inte var som det skulle. Så kom det, som en blixt från klar himmel. "Jag har cancer". Jag visste vad cancer betydde, mormor var just då sjuk i bröstcancer och min morbror hade dött 3 år tidigare av hjärntumör. Jag satt väl mest bara och tittade på dig utan att säga något. Sedan fortsatte du; "Det betyder att vi inte kommer kunna åka på den stora resan i sommar, den till franska rivieran och disneyland. Jag kommer inte kunna vara borta så länge." Då började jag att gråta. Inte för att du var sjuk i cancer, jag grät för att jag inte skulle åka till Disneyland den sommaren. Min mamma var döende, men jag grät för att jag inte skulle få åka till Disneyland. Jag var 10 år. 

Vad känner jag? Jag känner skuld. Varför var jag inte mer på sjukhuset? Varför var jag inte där och höll din hand när du behövde det? Varför kom jag på undanflykter för att inte behöva följa med när du låg i koma? Varför var jag, eller någon annan för den delen, inte där när du tog ditt sista andetag? Det finns så mycket jag ångrar, så mycket jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Att jag inte stannat den där extra timmen på sydpoolen, att jag inte minns när jag såg dig sist och vad vi sa till varandra då. Jag hatar att jag inte minns. Jag hatar att jag inte kan skilja på tiden då du var sjuk och då du var frisk.
Jag känner mig sviken. Vi satt i soffan och jag frågade dig rätt ut om du skulle dö. Vad du svarade? "Nej, jag har inte tid med det. Jag har två barn att ta hand om." Du ljög. Men vem var det du ljög för, mig eller dig själv? Kanske var det för oss båda. För att lindra bådas smärta, för att ge ett slags hopp som snabbt skulle dras undan. Mest känner jag mig sviken av läkarna. De som man alltid ska lita på, de sviker en som värst. "Den här operationen kommer ge ökad livskvalité och förlänga hennes liv och hjälpa henne", det var så de sa. Hur det slutade? Koma och död. Hur i helvete kan man göra så? Hur kan man ge en hel familj hopp om lite mer tid och sen ta bort det dubbelt så snabbt? Hur kan man leva med det sen? Jag förstår, läkarna kan inte allt, de är inga gudar. Men kunde de inte bara ha låtit henne vara istället för att orsaka henne mer smärta?
Jag känner en viss lättnad. Det kanske låter lite konstigt men så är det. Under två år var jag livrädd 95% av tiden. När jag kom hem från skolan och ropade hallå när jag kom innanför dörren och nervöst väntade på svar. Ibland fick jag inget och då visste jag inte om jag vågade gå in. Jag visste inte om det bara var så att du sov eller om jag skulle gå in i vardagsrummet för att uppleva att jag inte kunde väcka dig. Ibland kunde jag stå i flera minuter i hallen och skrika hallå tills du svarade. Jag minns en gång då jag kom hem och det var något som hänt. Du hade ramlat och låg nu i soffan. Jag satte mig på huk vid ditt huvud och såg hur tårarna rann nerför kinderna på dig. Du tittade upp på mig med svullna ögon och sa: "Jag trodde allt var slut Ida. Jag trodde allt var slut." Det var egentligen första gången jag såg smärtan på dig, du gömde den så väl hela tiden. Att jag sedan slapp det, slapp den ständiga rädslan, det är det jag kan känna en viss lättnad över. Jag slipper stå i hallen och vara rädd för att gå in.
Men mest av allt känner jag saknad. En sådan saknad att det känns som att hjärtat ska slitas sönder varenda sekund av varenda dag. En sådan saknad som man lär sig att leva med, som alltid finns närvarande. En sådan saknad som aldrig någonsin kommer att försvinna. Den finns där ständigt, i bakhuvudet, och ibland gör den sig alldeles för påmind. Som idag. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen vissa dagar. När allting bara väller över mig som en våg och jag kan inte komma undan. Jag har sprungit i 6,5 år, sprungit för mitt liv för att undvika den där vågen. Ibland blir jag trött och det är då den hinner ikapp mig. Men den har än så länge bara snuddat, bara gjort sig påmind och sagt åt mig att fortsätta springa. Och jag springer, som aldrig förr.

Om jag har förstått att du är död? Om jag förstått att du aldrig mer kommer tillbaka? Om jag nu efter 6,5 år kan yttra orden: "Mamma är död" utan att känna mig så fruktansvärt ensam? Nej. Jag har hela tiden människor runt omkring mig som säger hur stark jag är men vet ni hur jag känner mig? Ynklig. Patetisk. Svag. Stark är det sista jag känner mig. Jag pratar aldrig om dig, det blir för nära då. Stannar jag upp och pratar om dig kommer vågen hinna ifatt mig ordentligt. Det är då den kommer skölja över mig och jag är rädd att jag aldrig kommer kunna ta mig upp igen. Att strömmarna kommer föra mig med sig. Det finns inget som skrämmer mig så mycket. Därför väljer jag att fortsätta springa. Jag skiter i vad jag egentligen skulle behöva, vad som egentligen är bäst för mig. Att springa är det enda jag vet om och det är det jag kommer fortsätta göra.


Beyond the sea

Är tillbaka efter ett par lovely days ute till sjöss med Johanna K. Skitmysigt har vi haft det. Seglade runt, var på sandhamn och spelade minigolf. Kan ju meddela att jag kom tvåa!! Hennes far slog mig med 11 poäng .. inte helt okej kanske. Spelat en massa yatzy och skrattat som bara den. Det enda minuset var myggen, kom hem med runt 50 stycken. Men det var det värt kan jag säga. Hade ju inte bangat på att fortfarande vara kvar därute, men man kan inte få allt här i världen uppenbarligen. Så jag får väl lägga mig i en solstol och låtsas att jag ligger på "soldäck", som Nicke så fint döpte det till, under täcket och sover med JK<3

Dagens citat

S: "Hur kan någon med ett snitt på 19.6 vara så totalt och helt obotligt korkad?"

Ja mina vänner, det är något endast jag kan lyckas med

Diss

Kille i fredags: Vad gör man när tåget kommer?
Jag: Väntar på nästa...

Ibland mår jag riktigt bra

Fact 6


Jag: Jag känner en liten tillfredsställelse i att byta facebook-status
S: Jag håller helt med!!
Jag: Det känns liksom bra, lite mysigt i hela kroppen ... jag behöver hjälp
S: Tveklöst

my name is bond, james bond

Övningskörde bort till Järna idag, skulle hämta mina saker hemma hos S. Jag märkte en sak som jag har tänkt på förut, men nu blev det väldigt tydligt. Jag har kollat alldeles för mycket på Bond och liknande actionfilmer med biljakter för att det ska vara bra för mitt bilkörande. Jag gillar helt enkelt när det går snabbt, riktigt snabbt. Speciellt i kurvor, vilket märktes när jag körde i en rondell idag. Jag bromsade inte riktigt in som man ska när jag skulle köra igenom så när jag tar svängen drog bilen till som fan och pappa skrek att jag var ett dumhuve. Jag kunde inte göra annat än att fnittra lite förtjust, det var ju så roligt. Låt oss säga som så att om jag fortsätter att köra så blir det aldrig något körkort för mig. Men det är ju så mycket roligare att gasa på i kurvorna, höra bilen dra på lite och så blir det lite mer action. Pappa uppskattade det inte däremot, men det sket jag fullständigt i. När han frågade mig om jag var galen gav jag ifrån mig ett; mwhahaha och gasade på lite till. Härliga tider.

En officer och en gentleman

Igår var det Jessicas födelsedag. Började i Södertälje med middag och sen åkte vi in till stan till Royal Garden. Värsta snobbstället, men vi stod på VIP-listan, inte varje dag man gör det. Var nära att jag och S inte följde med ut men det blev så till slut ändå och det är jag väldigt glad för, hade jätteroligt hela kvällen. Det kan vi snacka lyckat. Det vara bara jag och S som var kvar till stängning så vi missade bussen och fick vänta en timme .. men det gjorde absolut ingenting, eller vad säger du? Vandrade väl in genom dörren runt 5, tog en macka och sen bums i säng.

Fick sms av Coach imorse att han var ute på Lida idag och körde båten så jag och Malin tog cyklarna och cyklade dit. Trots problem på vägen så som en hoppad kedja och lite smått och gott kom vi fram. Träffade på K's pappa också, han skrattade gott åt oss när vi kom för Malin hade lett oss in på den minsta stigen någonsin så vi kom verkligen rakt igenom skogen. Det såg nog väldigt roligt ut kan jag tänka mig, jag hatade Malin innerligt för att hon tog den vägen. Men vi satt där och sen var det dags för oss att åka. Det var bara vi och en fransman och en tysk där så det var trevligt. Coach och Rasmus körde båten och vi andra åkte. Jag och Malin skulle då åka ring efter båten, så vi satte på oss våtdräkterna och hoppade i. Kenneth körde och Rasmus satt och kollade om vi skulle ramla i eller så. K hade verkligen gått in för att vi skulle ner i vattnet för jävlar va fort han körde, vi höll fast oss för glatta livet och det gjorde skitont när man åkte på vågorna. Kan ju säga att vi blev helt dränkta, men kanske mest Malin för hon var den som Kenneth faktiskt fick att ramla i vattnet. Stackarn hamnade ju upp och ner med sin ring. Det var jag ganska skadeglad åt. Normalt åker man 10 minuter men jag och Malin körde på i hela 20 minuter. Kan ju säga att båda har präktiga blåmärken på överarmarna för att man dunkade i och skavde armarna på ringen när man höll fast sig och samtidigt åkte upp och ner hela tiden. Men det var förbannat roligt och tysken och fransmannen var jävligt sköna de med. Ja, det blev en härlig dag därute. Det måste göras om min vän. Vi badade lite och sen cyklade vi hemåt. Har inte tränat på heeeela sommaren och nu drar jag i med att cykla minst 1,5 mil på en och samma dag. Jag är helt slut i både armar och ben.

Ikväll ska jag nog bara kura ihop mig i soffan och kolla på Gudfadern. Eller så kanske jag träffar Daniel .. beror på om jag fortfarande är galet slut eller klättrar på väggarna. Får se hur det blir.

Smell yah later