Sparrow

Igår var det stan med Sanna. Hon köpte bikini och jag köpte en plånbok, var i stort behov av en ny så det fick det bli. När vi kom hem käkade vi en massa popcorn och kollade på lägenheter i Paris. Svinigt dyrt, men vafan, det är det värt om det skulle bli så. Grejen med mig och S är att vi inte kan stanna på en normal nivå utan det ska alltid skena iväg. Vi gick runt i stan, kollade på gigantiska resväskor och målade upp värsta scenariot om att vi måste ha värsta roadtripen ner med lastbil och grejer. Vi blir så entusiastiska att vi inte kan stanna och helt plötsligt är vi där. Men det är en del av vår oemoståndliga charm. Vi ska mejla Markus i helgen, mannen som ska förändra våra liv .. förhoppningsvis. Allting hänger faktiskt på vad han säger så vi håller tummarna riktigt hårt!

Nu ska jag kila iväg och träffa brudarna. Sen blir det iväg till Järna för att göra sig fab inför Jessikas födelsedagskalas. Det blir middag i en lokal i Södertälje och sen står vi på VIP-listan på Royal Garden. Sjukt awesome. Har faktiskt taggat till lite, ska ju ha på mig klänningen jag köpte i Paris. SÅ JÄVLA FAB!

Smell yah later

Somnade i soffan och sov i en och en halvtimme. Det var skönt men jag vaknade med huvudvärk, inte lika skönt faktiskt. Men den har gått över nu och humöret har stigit lite. Känner mig fortfarande lite bitter, men det är som vanligt då med andra ord. Har börjat packa lite och ska plocka undan lite kläder på mitt rum. Åker som sagt ner till de småländska skogarna imorrn men ni återser mig igen på onsdag. På grund av avsaknad av internet hemma hos farmor blir det alltså inget bloggande fram tills dess. Får alltid lika mycket ångest när jag ska packa, vet aldrig vad jag ska ha med mig i klädväg. Det slutar alltid med att jag har halva garderoben med mig och denna gång är inget undantag. På måndag ska vi till Helsingborg med en del av släkten till pappas faster. Blir kanske en tripp över till Danmark också, hoppas på det. Inte för att jag älskar danmark, danskar eller deras språk, utan för att jag vill ha Starbucks! Herregud vad jag vill ha Starbucks, här och nu. Det finns ingenting bättre än deras Chai Latte. Ge mig. Nu. Sen på tisdag ska jag och Malin åka ut till någon random sjö, bada och sola, ha picknick och prata om Paris. Wonderful.

Nej mina vänner, nu måste jag fortsätta med min packning och städning. Det bär tydligen av ganska tidigt imorrn, vid 12. Vilket betyder att vi är framme redan runt 16. Jisses.

Jag har förmodligen världens sämsta dag. Jag är arg, vresig och bara allmänt otrevlig. Vet egentligen inte varför, det är bara en sådan dag. Men det kan inte min pappa acceptera så istället för att bara låta mig vara och inte prata med mig ska han sur över min attityd. Till saken hör att han har varit så jävla sur hela förmiddagen och som vanligt tagit ut allting på mig. Men att jag är otrevlig tillbaka, det är tydligen heeelt oacceptabelt. Han kan dra åt helvete. Alla kan dra åt helvete. Nu ska jag städa och blow of some steam.

Ikväll var det premiär av den nya filmen Public Enemies. Filmen handlar om John Dillinger, spelad av Johnny Depp, som var en amerikansk bankrånare under depressionen på 1930-talet. Man får under filmens gång följa hans liv och FBI-agenten Melvin Purvis, spelad av Christian Bale, jakt på honom. Namnet har filmen fått från J Edgar Hoover, FBI-chefen, som gav Dillinger smeknamnet "The Publics Number One Enemy". För regin står Michael Mann som står bakom ett antal kända filmer så som The Aviator och Hancock. Filmen består av mycket vapen, bankrån, biljakter och även kärlek.

Alla som läser den här bloggen vet att jag har en enorm förkärlek för Johnny Depp. Vissa skulle säkert säga att jag inte är objektiv i min bedömning. Men ärligt talat, den här filmen var förbaskat bra. Michael Mann har gjort ett underbart jobb med regin, produceringen och handling överhuvudtaget. Johnny gör en enastående tolkning av en professionell bankrånare som till slut blir desperat vilket leder till oanade konsekvenser. Christian Bale är inte sämre han utan gör en bra insats som den pressade Purvis. John Dillinger är iskall, helt orädd och det visar Mann på ett otroligt bra sätt. Han har verkligen siktat in sig på hans personlighet, mannen bakom alla rån. Ta bara det exempelt när John Dillinger vandrar in på avdelningen som jobbar med hans fall (ja, det finns en hel squad som tillägnats arbetet att få fast honom) och frågar agenterna som sitter och lyssnar på radio vad det står i baseballmatchen. Agenterna svarar honom vänligt och återgår till matchen. Dillinger vandrar omkring, kollar på alla foton och går sedan ut igen. Iskallt. 

Jag rekommenderar er alla att se den här filmen för den är väldigt bra. Det är en enastående historia om en man som lyckades få alla att göra som han ville. Ända in i slutet. Och jag menar verkligen ända in i slutet. 

 

"We're having too good a time today. We ain't thinking about tomorrow."

Jag och teknik går verkligen inte ihop. Jag har haft min mobil i snart ett år, ETT år, och under den perioden har den fungerat som den ska i sammanlagt max en månad. Den startar om sig själv, den kan helt plötsligt inte läsa av minneskortet och den säger åt mig med jämna mellanrum att sätta i sim-kortet. Vad är grejen? Ibland (läs varje dag) känner jag bara för att kasta den allt vad jag har rätt in i betongmuren på baksidan. Och nu startade den om sig själv, just i detta ögonblick, underbart..Inte så jobbigt kanske ni tänker? Då skulle ni prova att prata i telefon med någon när den helt plötsligt, out of the blue, bara stänger av sig själv. Jätteroligt när man har ett viktigt samtal, verkligen. Till historien hör också att jag har haft den inne på lagning en gång redan under detta år, den fungerade normalt i en veckas tid, sen satte det igång igen.

Mitt andra problem gäller min dator. Eller pappas dator snarare. Visst, den är ändå ganska gammal nu, men den ska inte heller hålla på som den gör. Den har inget batteri kvar alls, jag menar verkligen inget. Om den kopplas ur slocknar den direkt så man måste ha den inkopplad hela tiden. Det känns som att hela syftet med en bärbar dator gick upp i rök där? Det ska även nämnas också att strömsladden är trasig så den kan ramla ur titt som tätt, bara man ens rör på datorn kan den ramla ur. Den är dessutom lika långsam som en korsning mellan en sköldpadda och en snigel, with a side of sengångare. Det tar ungefär en kvart att starta upp den och sen ytterligare 5 minuter innan internet kommer igång. Underbart det låter va? Ibland (läs även här varje dag) känner jag för att ta yxan som pappa har ute i förrådet och bli helt crazy och yxa sönder hela jävla skiten. Eller hoppa på den tills datorn och skärmen är i två olika delar. Med min enorma kroppshydda borde det går relativt snabbt om man säger så.

Gårdagen slutade hemma hos Johanna. Vi kollade på Bend it like Beckham och Coyote Ugly. Så som alla har tjatat om Bend it like Beckham trodde jag att den skulle vara skitbra men den var något av det lamaste jag har sett i mitt liv. Så tyvärr J, jag är inget fan. Hon somnade in till Coyote Ugly, det gjorde jag också ett tag men jag såg klart den. Kom hem vid strax efter 03 och somnade vid 4 skulle jag tro. Tror för övrigt att jag och Johanna gjorde bort oss en aning. Vi ville åka och köpa hallon som vi skulle ha till glassen men hon hade bara en moppehjälm. Vi tänker att "får den som blir skjutsad ha cykelhjälm på sig?" Det blir ett stort mission av det hela och vi är precis på väg att ringa till Polisen (ja ni läste rätt, vi tänkte faktiskt ringa till polisen och fråga). Då frågar vi Jens som säger att "nej det håller inte, det är inte lagligt." Han fortsätter med att fråga om vi hade tänkt bli fasttagna. Jag svarar Ja på den frågan, för det skulle vara så fruktansvärt typiskt mig och min käre kompanjon Haniis. Men Nils var stöttande. Han kom fram till sin cykelteori som sa att om man åker i en nerförsbacke med en cykel så har man samma hastighet som en moppe på en raksträcka. Fint Nils, kan någon ge killen Nobelpriset?

Idag ska jag återigen träffa Maria. Hon åker till Irland imorrn den lilla spillevinken och är borta i en vecka. Men det är ganska passande att hon åker nu för på söndag, tror att det är på söndag i alla fall (kan bli lördag), åker jag till skogen och den mer ociviliserade världen som för övrigt går under namnet Småland...

Ser ni vädret idag eller? Awesooome! Det är helt galet vad fint det är och varmt också. Jag blir alldeles varm och glad i själen när det är så fint väder. Vi kom aldrig in till stan igår eftersom det var så blåsigt och kallt. Eller, vi åkte in och käkade i gamla stan. Det var en sliskig servitör som kallade mig snygging, det var inte populärt. Sedan såg jag en kille som var en svensk blandning mellan Pierre och Rafael. Good stuff, I tell you. Sen gick vi mest runt i vinden innan vi åkte hem hit och kollade på Harry Potter och fången från Azkaban. Vi kom båda fram till att det var vår favoritbok och att filmen är ett rent hån mot boken. Men vi tittade ändå, såklart. Sen gav hon mig förmodligen en av de största komplimangerna jag någonsin fått i mitt liv: "Du är så jävla duktig på engelska, jag är sjukt imponerad. Du är ju helt flytande, om du träffade mina kompisar skulle de bli helt chockade." Att hon säger det, som bott i USA i större delen av sitt liv, kändes jättestort.

Idag är det så fint väder så idag ska vi åka in till stan. Vi ska gå runt i princip hela stan (det kan ni ju ta med en liten nypa salt) och ta en massa bilder och käka glass vid vattnet. Det kommer bli så bra, helt perfekt faktiskt. Så därför ska jag gå och put on my face.

Smell yah later

Blir inte så mycket till bloggande nu när Maria är här. Jag är on the move hela tiden så det finns inte mycket tid till övers för bloggen. Är ledsen för det men ni får helt enkelt överleva. Igår sov hon här, vi kollade på en massa The City och blev upprörda över säsongsavslutningen. Sedan pratade vi en massa "om 4 år" då hon äntligen bor här igen och pluggar. Det kommer bli så jävla kul att ha henne här på heltid istället för en månad om året max. Så jag längtar, kan jag meddela. Hon stack vid 11 för hon hade tvättid men vi ska ses senare. Så jag borde väl egentligen hoppa in i duschen och göra mig presentabel för dagen. Tror att jag ska klä mig i min nya outfit jag köpte igår. Leggins, svart linne och en oversized stickad, färgad, mönstrad sak från Gina Tricot. Den är cool. Blev 500 kr fattigare och det sved en del men det är sådant man får ta. Kom förresten på att pappa är skyldig mig 300 kr så jag kan förmodligen köpa skorna utan att det påverkar min Parisbudget! I'm lovin' it.

Vad vi ska göra idag är fortfarande ett mysterium. Jag tycker fortfarande att det här vädret är väldigt oförutsägbart. Ena sekunden är det jättefint och andra sekunden blir det mörkt och väldigt blåsigt. Men kanske sätter mig ute med en skål glass med hallon och bara chillar lite. Jag äter så mycket skit just nu men jag orkar inte bry mig. Jag måste tröstäta när min dröm går i kras och allting känns så långt borta.

Underbart. Vi kommer upp till Örnberget och har nästan precis slagit oss ner när skyfallet var över oss. JÄVLAR vad det började regna. Vi flydde hem till mig och satt här ett tag. Sen stack de hem för att sova för Issa skulle upp och jobba imorrn. Så nu sitter jag här med min bror och far. De kollar på en sjukt dålig film (Pride and Glory med Colin Farrell och Edward Norton). Så jag sitter här och väntar på att S ska göra mig sällskap. Imorrn ska jag träffa Maria. Vi ska in till stan och förmodligen shoppa lite. Jag har inte pengar till det men jag ska ändå. Jag måste, det verkligen kliar i fingrarna. Jag måste köpa någonting. Herregud, shopaholic nästa eller?

Igår drog jag och Sanna in till söder, drog ett par drinkar och chillade galet. Vi pratade om Paris. Vi kan bara prata med varandra om Paris för 1. Det är ingen annan som pallar lyssna, 2. Det är ingen annan som faktiskt förstår. Så därför får vi prata med varandra, och ärligt talat, det blir inte så mycket bättre. Sen drog vi hem till mig, bakade kladdis och kollade på Prins Caspian. Vi hade en riktig Pariskväll/natt igår. Vaknade upp runt 13 och sen kollade vi på cribs hela dagen och kände att vårat liv är så jävla ofab just nu. Att det verkligen är påtagligt. Galet. Vi pratade även om hur det egentligen kommer bli i Oktober. Om det kommer bli, aa, men inte riiiiktigt som vi tänkt oss. För tro mig, vi har världens scenario och det kommer verkligen inte bli så, haha!

Sitter och väntar på Issa och Johanna. Vi ska upp till Örnberget och hänga. Jag är så fruktansvärt rastlös, har sjukt mycket överskottsenergi samtidigt som jag inte orkar göra något. Det är ingen bra kombination mina vänner, det känns som om myror kryper i hela mig. De vill få mig att röra på mig, men jag sitter ändå kvar, som paralyserad.

Malin och Sanna sov här inatt efter premiären. Pappa var vänlig nog att komma och hämta oss efter vår missning av nattbussen så vi var väl i säng strax efter 4 på morgonen. Sanna tog plats i extrasängen medan jag och Malin trängde ihop oss i min säng. Den här gången var det faktiskt hon som tog allt täcke för jag vaknade vid 8 och frös som ett jävla as. Jag och Sanna var rejält övertrötta när vi väl lagt oss så vi skrattade som galningar, sa massa sjuka saker och höll Malin vaken. Det var jätteroligt ...  då.

Så idag har jag inte gjort så mycket mer än att sova. Malin smög iväg innan jag och Sanna hunnit vakna. Hon hade tvättid den lille spillevinkeln men jag och Sanna sov på. När hon åkte vid halv 3 gick jag ut och schtekte lite i solen, man får passa på när den kikar fram. Men jag pallade inte så länge, det var inte direkt kul. Så efter att ha stått under körsbärsträdet och käkat lite gick jag inte och läste Sagan om Ringen istället. Jag måste säga att den är lite seg. Har läst 70 sidor än så länge och om man jämför med Harry så är det mycket mer action och händelserikedom i Harry-böckerna om man säger så. Men vi får se vart det leder!

Igårnatt var det allså premiär av Harry Potter och Halvblodsprinsen, den sjätte i ordningen. Klockan 23.59 skulle det dra igång men eftersom han som delade ut alla vinster var så fruktansvärt seg och väldigt mycket gök så drog den igång vid 00.15 kanske. Jag var taggad som bara den .. och Johanna somnade.

Så vad tyckte jag då om filmen? Den började heeelt fel, med Harry på något förbannat café. Men efter denna katastrofala öppning så fortsatte det bra och jag glömde bort att vara kritisk och kunde bara njuta av filmen. Tills det en bit in på filmen kommer till scenen vid kråkboet där de sätter eld på Rons hem och springer omkring jagade av dödsätare i vassen. Då kände jag för att skrika rätt ut: "VAD HÅLLER DE PÅ MED?!!!" Men efter det glömde jag bort mig själv i filmen och kunde bara njuta till slutet då Dumbledores trollstav ligger på hans kontor. Den ska ligga i hans kista och det är väldigt viktigt. Trots att man kanske inte kan tro det så gillade jag faktiskt filmen väldigt mycket. De har dragit upp det hela, rent kvalitetsmässigt, från de tre senaste fiaskona de kallar för filmatiseringar av Harry-böcker. Den här hade mycket humor, scenerna när Harry hade druckit Felix Felicis var underbart roliga. Och även om det inte var roligt så kunde man alltid skratta åt hur efterbliven Daniel Radcliffe ser ut som Harry. Sättet han går och sättet han ler på, vad gör killen? Mina favoriter, Snape och Bellatrix, var bäst som vanligt. Jag tycker personligen att Alan Rickman och Helena Bonham Carter är de bästa som de har castat i hela casten. Det finns inga bättre. Det här är första filmen sen Hemligheternas kammare som jag faktiskt vill se igen, många gånger. De hade till och med lyckats med Dumbledores död! Jag blev riktigt positivt överaskad. Jag grät inte, för det var ju inte som i boken, men jag kände mig berörd. Vilket man inte kan säga att jag blev i femman när de förstörde Sirius död.

Men filmen var faktiskt riktigt bra och jag tycker verkligen att ni ska se den, om ni nu står i valet och kvalet. Den är helt klart värd mer än den två:a den fick i DN. Jag kan faktiskt ge den en 3,5:a. Det som gör att jag drar ner den lite är för att de som bara ser filmerna inte förstår. Den här filmen är helt klart riktad till de som har läst böckerna. Vi kan fylla i med en massa information som gör att det händer så mycket mer i filmen. Men Madde, som inte läst, förstod ingenting och tyckte inte att det hände speciellt mycket.

Igår var det äntligen dags. Vi skulle på Brittan!! Biljetterna hämtades ut redan i våras så vi har väntat länge. Det var jag, Sanna, Malin och Johanna som var det glada gäng som skulle stå framför scenen. Vi åkte in vid halv 12 i tron om att det skulle vara sjukt mycket folk. Nej, det var ungefär 30 personer framför oss och det tog flera timmar innan det kom fler folk. Väldigt förvånad faktiskt, men aja, vi klagade inte direkt. I kön träffade vi även på Dawid och Nader som vi började prata lite med. Efter ett tag kommer Macho-vakten, som var allt annat än Macho, och säger åt oss att vi ska flytta bak. De har delat av kön i två delar för att de ska bli lättare vid insläppet och liknande. Han säger då att det bara ska vara 30 personer som står i vår del av kön så vi ska flytta tillbaka till den andra delen där det redan sitter folk så de ska alltså få komma före oss. Till historien hör också att det i våran del av kön finns ca 2-3 meter av utrymme där det inte sitter en jävel och folk sitter ändå väldigt utspritt. Men vakten var väldigt oroad för det enorma tryck som skulle komma att uppstå om inte just vi flyttade på oss. "Ja", sa vi. "Vi rikigt känner oss hotade av den enorma folkmassan bakom oss." Det stod inte en jävel där. Vi lyckas i alla fall hålla oss kvar pga Malins nummer men Dawid och Nader skulle bestämt flytta på sig. Jag och Sanna ryckte genast in och efter en stund av grym övertalningsförmåga får de komma och sätta sig vid oss. Nader, som nog var den mest uppspelta i hela kön för att han skulle få se Britney,var otroooligt tacksam. De var för övrigt från Göteborg och ytterst trevliga.

När vi väl kommit in i Globen och till arenan får vi stå längst fram i våran sektion. Vi hade stört bra platser faktiskt. Vi såg nästan bättre än vissa som stod In the Zone, som var biljetterna som var snäppet dyrare. Knappen och Hakim från NRJ Dj:ade och en annan väldigt märkligt klädd tjej. Efter det började The Big Apple Circus med sina uppträdanden. De var snuskigt duktiga och var även med Britney på scen vid ett flertal tillfällen. Mellan klockan 21 och 21.30 gick hon då äntligen på scen. Och det var show från första sekund. Det kom folk från alla håll och kanter och man stod verkligen på tå hela tiden för att hänga med på vad som hände på scen. Det var BDSM-masker, mänskliga gungor och piskor. Hon sjöng bara en låt live vilket gjorde mig lite besviken kanske. Hon sjöng Everytime live och det vägde faktiskt upp för att hon avstod från att köra de andra låtarna live. Jag rös ända ner i tårna, som S uttryckte det. Jävlar i en liten låda. Det var under vissa låtar som publiken dog lite men om man inte kände igen låtarna var det bara att njuta av dansen och showen. Hon hade tänkt på allt vår kära Britney. Mina favoritnummer var helt klart If U Seek Amy, Hit Me Baby (One More Time) och Womanizer. Då jävlar var det drag både på scen och i publiken.

Det har nog inte riktigt gått in ännu att jag har sett min barndoms största idol. Verkligen. Det kommer nog ta ett tag innan det går in på riktigt, och verkligen etsar sig fast. Men det var bra. Jag hade ingen som helst form av hörsel eller röst kvar efteråt, precis som det ska vara. Det var en mycket bra konsert och de som är där nu kan verkligen vänta sig en show utan dess like. Och de som inte var där igår och som inte ska dit idag, ni missar verkligen något.

Nattbloggande verkar vara min nya grej. Men kan man inte sova så kan man inte. Jag läste för övrigt ut min bok igårnatt så nu har jag inget att läsa. Eller vänta, det har jag ju. Det är nu jag ska sätta igång med Projekt Sagan om Ringen. Under alla dessa år har jag varje sommar läst om alla Harry-böcker. Men nu känner jag att jag måste ta itu med Sagan-böckerna. Som ett stort fan av filmerna måste jag läsa böckerna. Det är böcker som man måste ha läst någongång i sitt liv så varför inte nu. Har försökt förut, men jag fick till och med huvudvärk av Bilbo. Det som stör mig är att Tolkien kan beskriva ett löv i 15 sidor. Det är sådant jag får ont i huvudet av, men jag får hoppas att det går bättre den här gången!

Nu sitter jag här och poppar Michael i hörlurarna. Egentligen borde jag poppa Britney eftersom jag faktiskt ska sen henne imorrn! Känns ganska galet faktiskt och .. wait for it .. sjukt fab. Vi åker in så att vi är där vid 12, känns ganska lagom. Vi orkar inte vara så aktiva. Annat blir det när Håkan kommer till Grönan, förhoppningsvis! Om man inte har skola eller jobb eller något annat som står i vägen. Men jag gillar att köa till saker. Det är mysigt och man har sådana förväntningar som bara byggs på mer och mer under dagen som går. Tills allting bara brakar samman när det man har köat för; om det är en bok, en artist/grupp eller biljetter till något, kommer och man blir så fruktansvärt glad. Det gillar jag.

Min bättre hälft kom hem idag. Vi pratade i telefon för ett tag sen. Det var fint. Känns galet att vi inte hade pratat på över en vecka och knappt ens smsat under den tiden heller. Känns bra att ha henne tillbaka.

Vädret lurar mig. Det är sol och inte så mycket moln men samtidigt blåser det som tusan och det är inte speciellt varmt. Nä, tacka vet jag Paris väder och värme. Det var fina grejer. Där visste man i alla fall att det alltid var varmt, även om det regnade. Så idag planerar jag att städa upp på mitt rum och hänga upp alla kläder, måste hitta galgar bara! Galge .. eller stavas det galje? Ett märkligt ord. Sen ska jag kolla på Harry, vet inte vilken men en Harry-film ska det i alla fall bli. Sjukt sugen, sjukt pepp inför tisdagnatt. Även fast jag är i princip 100% säker på att jag kommer bli besviken så är jag ändå snuskigt pepp på att se den. Det blir bra.

Igår hade vi vår överrasknings/avskedsfest för Emma. När vi hoppade upp och skrek var det roligaste någonsin. Emmas min då var helt enkelt to die for, jävligt synd att ingen hade kameran framme. Vi grillade, alla (speciellt Henri) mobbade mina korvar, pratade och hade det trevligt faktiskt. Henri hade gjort kladdkaka också, mumma. Känns så fel att hon ska flytta nu, så märkligt liksom. Men vem vet, om jag flyttar till Paris kanske det också kommer kännas som den mest naturliga sak i världen för mig med? Men konstigt för alla andra. Who know's? Det kändes sorgligt att säga hej då men vet ni vad? Jag älskar Facebook. Så det ska nog bli bra ska ni se. Kom i säng runt 03, det var fruktansvärt skönt. Var riktigt trött, så jag sov till halv 12 efter att jag vaknat klockan 9 för att höra att pappa städade. Då kände jag att det var bäst att somna om igen, hehe...

Här sitter jag, småkikar lite på Amercia's best dance crew. Ett mycket fint program det. Om det är något jag ska göra med mina barn så är det att de ska börja dansa. Dansare kan göra allt, de asen.

Har spenderat dagen hemma hos Issa, eller nej, Micke. Det var jag, Issa, Malin och Elin som kollade på American Pie och käkade lunch. Håller fast vid Elins uttalande att kyckligen hade varit mycket godare med mer potatissallad. Vi tittade även på Make me a supermodel. Jag blev mobbad, helt oprovocerat enligt mig själv! Kom även fram till att jag skulle bli modell, om jag inte var för kort .. det är ju som sagt där skon klämmer, haha!

Dagen har spenderats med Madde inne i stan. Vi skulle åka med 11.27-tåget var det bestämt. 20 över 11 vaknar jag av hennes sms och pappa som ringer. Hmm, hur tänkte jag här? Men jag var ju uppe sent igår och kollade på Michael och eftersom jag var så knäckt (är fortfrande förvånad över min reaktion) så kunde jag inte riktigt sova. Får skylla på det. Haha. Men vi tog en fika, jag berättade om Paris såklart, och sen gick vi runt och kollade i affärer. Jag kom hem med ett par jeans och ett linne från Gina Tricot och även en ny kalender. Vad hände med att jag inte skulle shoppa mer? Jag skulle ju vänta till Maria och framför Malin och Frida kom upp! Herregud. Men jag fick jeansen av pappa, det var snällt av honom!

Ikväll tänkte jag köra lite hemma-spa och sen kolla på National Treasure som går på tv4+ klockan 21.00. Jag gillar't!

Sådär hörrni, där har ni det. Logiken säger att ni ska börja med det som publicerades först....ENJOY

Fredag:
Idag var det så äntligen dags för ett besök på Louvren! Vi kilade dit och eftersom vi är så awesome, och mellan 18-25 från ett eu-land, kom vi in gratis. Ibland är EU allt bra att ha. Efter att ha frågat ett antal människor vart Mona-Lisa var visade det sig att vi hade gått förbi henne hela tiden, så jävla ofab. Men inte kan väl vi hjälpa att hon inte var där de hade skrivit att hon skulle vara på kartan? Vi blev rejält dumförklarade av en av vakterna, men det kanske inte var så konstigt eftersom vi stod precis utanför rummet hon var i. Bra, tjejer, bra. Vi kikade i alla fall lite på henne och på lite andra tavlor. Sen drog vi en runda förbi starbucks och åkte iväg till Monmartre för att ta oss till Sacré Coeur och Moulin Rouge. Efter många om och men, bla en tripp till fel kyrka, hittade vi fram till Sacré Coeur. Det var huuur fint som helst. Jag fann Gud därinne tror jag. Man fick inte fota men jag kan säga att så lugn som jag var när jag kom ut därifrån har jag aldrig varit i hela mitt liv. Det var jättefint därinne och egentligen tur att man inte fick fota för bilderna hade aldrig kunnat göra den rättvisa. Det var 32 grader varmt den här dagen så vi la oss precis utanför kyrkan och schteeekte lite. Jag somnade kan jag säga. Sen skulle vi ta oss till Moulin Rouge. Det fanns inte med på kartan så jag frågade en människa i en kiosk som sa att det bara var ner för trapporna. Fab tänkte vi. Går nerför trapporna, och nej inget Moulin Rouge åt varken höger eller vänster. Vi fortsatte att gå och gå och gå. Sanna börjar sacka efter för hon blir sådan när hennes blodsocker sjunker. Jag blev arg, jag blir sån när mitt blodsocker sjunker som en sten. Vi gick in på en restaurang och jag frågar igen vart det ligger. Får svaret att: "Följ bara gatan ner så kommer ni dit" Vi följer gatan så långt vi kan komma. Vet ni vart vi hamnar? Vid tunnelbanan där vi började!! Tittar på klockan och vi har nu vandrat omkring i två timmar och letat efter den där förbannade väderkvarnen. Så då tänkte vi att FUCK IT, så vi åkte hem till hotellet. Vi var väldigt griniga båda två och regrederade till två femåringar. Väl hemma på hotellet började vi kvickna till lite och poppade lite musik och pratade återigen med våra kääära grannar. När var på humör, återigen, gjorde vi oss redo för att gå ner till restaurangen. Vi kommer dit och möts av J-C i baren som bli överlycklig av att se oss. Han ropar till sig J-P, som vi nu är bombis på att han heter Christopher, som blir vår kypare för kvällen. Under kvällen får vi även syn på en ny kypare. Han har baskermössa på sig och ser väääldigt fransk ut. Inget fel var det på hans utseende heller, förstår ni att vi verkligen struck gold när vi hittade restaurangen eller? I alla fall, vi sätter oss ner och börjar prata. Sanna sitter och tittar åt andra håller och ser inte att J-P sätter sig ner vid sidan av henne (han gjorde alltid så när han skulle ta vår beställning). Han sitter bara tyst och tittar på henne och jag känner att det här kan bli roligt. Hon fortsätter att prata och jag försöker stirra på henne så att hon ska märka att något är på gång. Det jag inte tänker på är att hon tittar åt fel håll så hon ser varken mig eller J-P, verkligen inte ser. Så när hon tillslut vänder sig om får hon en smärre hjärtattack. Han ler lite åt henne och jag kan inte sluta skratta, jag slutar i princip att andas för att jag skrattar så mycket. Hon blir väldigt arg på mig och myntar för första gången uttrycket: "Inatt får du sova på Efraim". Vi fortsätter kvällen med en massa skratt. Vid 23 ska vi gå och när vi går går vi förbi baren, såklart. Då kommer servitören som ser så franska ut fram till oss och frågar besviket om vi ska gå nu. När vi säger ja lägger han armen om mig och tittar på J-C. Han ropar till honom; "Pierre!" och tittar sedan ner på mig och frågar: "You know Pierre?" Jag är nu tvungen att ta ett djupt andetag innan jag svara: "Yes", detta för att inte säga det i en utandning om ni förstår vad jag menar. Min bror 1 heter alltså Pierre, kan det bli mer franskt? Pierre förklarar då att han med hatten heter Maurice, vilket är ett otroligt passande namn för honom. Maurice säger sedan: "Pierre!" och sedan tittar ner på mig igen och säger; "We're leavng" och sedan eskorterar han ut mig från restaurangen. Väldigt vänligt av honom, haha! Vi går tillbaka till hotellet och utanför står det ett killgäng som börjar skrika saker åt oss. Vi blir lite skraja så vi sliter upp dörren till hotellet och kastar oss in. I receptionen sitter en ny kille som vi inte har träffat på förut. Han presenterar sig som Ariel och vi börjar prata lite och förklarar att vi gömmer oss för killarna som står utanför. Vi fortsätter snacka, ganska öppet liksom för att vara receptionist och gäster. Tillslut kommer förklaringen då han säger; "Så tjejer, vart bor ni någonstans? Häromkring eller?". Vi tittar på honom lite märkligt och säger att: "We live here?" Han tittar lite smått chockat på oss och frågar rätt ut om vi skämtar med honom. Vi svara att "nej, kolla nummer 10, Ida Johansson". Han kollar upp det och säger sedan: "Oh, God, this is embarrassing. I would never had talked to you if I knew you were guests here.." Så vi pratade lite till och sen bestämde vi oss för att gå tillbaka till restaurangen en gång till för att ta en drink. Vi kommer dit och i dörren möts vi av Maurice som skriker: "YOU'RE BACK!!"  Han visar oss till våra platser i baren och Pierre frågar oss vad vi vill ha. Eftersom vi inte visste sa vi att han fick välja och han svarar oss att han ska göra sin favoritdrink. Och den var faktiskt jättegod!! Så pass god att vi beställde en till. Där kollar man inte leg heller utan han bara frågade: "With alcohol?!" och vi svarade självfallet ja. Maurice kommer fram, tittar på drinkarna i våra händer, vänder sig mot Pierre och utbrister med världens största leende: "Pierre, vad gööör du?!!" J-P stirrar även han på våra drinkar och skrattar. Vad är grejen? Haha! Vi sitter i alla fall där med dem och pratar. Sen när Maurice ska gå får vi världens kindpussar av honom, som man gör frankrike. Fab. Vi sitter där till stängning och när vi kommer ut känner man att det snurrar lite. Ni förstår, Pierre började med en 6:a och följde upp med typ en 12:a och det var inte små drinkar heller. Så vi står därute och andas lite när vi ser ett killgäng som kommer emot oss. Ska väl också säga att allihopa är fulla som kastruller. Ena killen, som dessutom har en handväska, kommer fram till Sanna och frågar om hon pratar franska. Hon svarar nej och då kommer hans kompis fram och ska översätta. Det han säger är alltså att han vill gifta sig med Sanna, hon är flickan i hans liv och att om två månader kommer han till Sverige och träffar hennes föräldrar. Hon skriker till mig att jag ska hjälpa henne men jag kan verkligen inte sluta skratta. Jag står mitt på gatan och kan inte andas och tårarna bara sprutar. Han hånglar upp henne mitt på gatan och hon står spänd som en planka och vet inte vart hon ska ta vägen. Under tiden tar Pierre och J-P in stolarna och Pierre frågar mig vad som händer. Jag svarar att han vill gifta sig med henne och han bara skrattar och säger något om äktenskapet till killen. Han tecknar även från restaurangen vad som händer och jag bara skrattar och rycker på axlarna. Vi försöker även teckna till dem att de ska hjälpa oss men de asgarvar ungefär lika mycket som jag. De ligger alltså över bardisken och bara skrattar. Ja det var i alla fall jätteroligt. Vi gick tillbaka till hotellet och hur det nu gick till, vet inte riktigt hur, så satt vi uppe och pratade med Ariel till klockan 06 på morgonen. Vi fick en färsk croissant innan vi gick till sängs.

Lördag:
Idag skulle vi och titta på les catacombes. För er som inte vad det är är det en gång under Paris och där finns det skelett från Franska Revolutionen. Det var Frederic som berättade för oss om det och vi tyckte att det lät jättespännande. Men tack vare Ariel, som höll oss uppe, så sov vi till 13.30. Det var verkligen inte fab. Så vi åkte och shoppade lite istället, det satt väldigt fint faktiskt. Vi vandrade omkring och åkte sen tillbaka till hotellet för kortspel och chips. Vi inhandlade även dryck till natten som skulle bli så karatig som bara vi kan göra den. Vi chillar galet ett par timmar och går sen ner till restaurangen såklart. Vi kommer in och både J-P och Pierre jobbar. FAB. De hälsar glatt på oss och vi sätter oss vid vårt vanliga bord. Kvällen bjöd på mycket skratt och till slut eskorterade J-P oss över till baren. Vi behövde inte ens beställa den här gången utan Pierre kom automatiskt med drinkar, en annan sort den här gången. Även dessa var snuskigt goda så vi tog en till. Och snäll som han är tog han bara betalt för två av de fyra vi drack eftersom han inte visste om vi gillade dem. Han är söt han. Vi gick tillbaka till hotellet, lärde Ariel lite svenska och gick sen upp på rummet för att börja natten. Vi pumpar musiken, jag skriver ner en massa citat som sagts under veckan och skratten kunde börja. För vissa känsliga läsare kommer jag nu att censurera lite om vad som hände den här natten. Vill ni veta exakt får ni ringa och fråga. Men jag kan säga såhär att jag lärde mig dansa tango (eller inte) och Sanna fick en öron-upplevelse som hette duga. Vi somnade med fönstret öppet precis under fönstret, för vi hade flyttat sängarna, och båda vaknar med ett ryck då en motorcykel river förbi.

Söndag:
Eftersom i princip hela Paris är stängt på söndagar, de är inga fan av söndagar direkt, så stod det picknick på schemat. Vi köpte brieost, baguette, glass och jordgubbar och åkte ut till Eiffeltornet där vi slog oss ner i en park. När vi äntligen hittat en bra plats och börjat äta kommer det en busslast med brittiska skolungdomar. Och visst tänker ni, de har väl också rätt att vara där. Ja jättegärna men de behöver verkligen en lektion i personal space! För utan att vi förstår vad som händer så sitter vi helt plötsligt mitt i denna klass. De har alltså satt sig runt oss och vi kommer inte bort från deras lärare som upprepade gånger skriker; "Absolutely NO LITTER" på extrem brittisk engelska. Men de gick sen och vi bytte plats där det fanns mer gräs. Vi ligger där och knoppar in tillslut båda två. Men man vaknar till hela tiden för det låter som värsta folkmassan som skriker lite då och då. Efter många om och men känner vi att vi måste gå dit och kika. Och under Eiffeltornet är det verkligen värsta folkmassan och de har en hyllning till Michael Jackson. De spelar hans musik och folk är utklädda och dansar. Vi stod där och rös ett bra tag innan vi åkte vidare till Chappe för att köpa våra "I<3Paris"-tröjor. Vi gjorde det och sen åkte vi tillbaka till hotellet för att packa. Det kändes så fruktansvärt fel att packa ner allt i väskan igen och städa.  Usch. Vi pratade med våra grannar också. Vi försökte förtvivlat bli av med dem så tillslut började vi prata svenska. Och de tror att vi pratar engelska så de ber oss att sakta ner, HAHA! Klockrent. Till slut drar vi bara igen fönstret för klockan var runt 21.30 så vi var rejält hunriga. Vi går ner till restaurangen bara för att se att Pierre inte jobbar, besviken! Men J-P och J-M jobbar, man får nöja sig med det, haha. Däremot hade vi varken J-P eller J-M som vår kypare, vi hade en ny stjärna. Han var sjukt ful, kunde inte ett ord engelska, verkade inte kunna räta på sin armar och pratade med vääääldigt pipig röst. Vi döpte honom tiiiill .. Göken. Jag har aldrig skrattat så mycket åt en människa i hela mitt liv. Ta bara det faktum att han blåste ut vårat värmeljus, som J-M hade så fint tänt åt oss, med sin fartvind. Jag grät av skratt, oh herregud. Jag dog. Sen dök våra svenska vänner upp där så efter maten satte vi oss vi dem och tog en drink. Och en till. Det roliga hände sen. Under kvällen hade på J-P och J-M stirrat på oss som galningar, och väääldigt odiskret dessutom. När vi sätter oss vid Maja och Karin säger Maja att de har försökt få ögonkontakt med både han i baren (J-P) och J-M men inte lyckats så bra. När vi har suttit där ett tag utbrister Maja: "Asså Karin titta, han (J-P) kollar hur mycket som heeelst nu!!" Karin svara då med en bitter ton i rösten: "Men det är ju för att de sitter här...." Och det roliga är att det verkligen var så också! Sanna fick sig även ett kort med J-P som meddelar att han heter Rafael. Jisses vad hon pratar om det :D. Vi satt där till stängning och sen stod vi utanför lite och tittade på medan J-M dansade runt med sin mopp. Sötnos. Vi gick tillbaka till hotellet och insåg snart att det här var våran sista natt. Sorgen i hjärtat växte...

Måndag:
Sista dagen. Vi städade undan lite på rummet, packade det sista och checkade ut. Vårt plan skulle gå 19.40 och eftersom vi inte skulle få någon mat på planet kände vi att lunch skulle sitta utmärkt. Efter en kort promenad går vi tillbaka till restaurangen för lunch. När vi kommer det får vi ett mentalt slag i ansiktet. Jobbar Pierre? Nej. Jobbar Rafael? Nej. Jobbar J-M? Nej. Vet ni vem som jobbar? GÖKEN. Vi blev ledsna men började snart skratta åt honom så vi skulle få något roligt i alla fall. Vi sitter nu vid ett annat bord, i fönstret mot gatan som leder bortåt mot tunnelbanan. Vi sitter och har precis fått in våra cola och när jag tittar ut mot gatan. Vem får jag inte se om inte J-M komma gåendes till jobbet. Lycka! När han kollar upp och får syn på oss lyser han upp som en sol och ler som bara han kan le. Galet vackert. När han kommer in hälsar han glatt och kommer senare fram för att ta vår beställning. Han hälsar igen och så säger han: "Do you live here?"  "Yes?" svarar vi lite frågande. Han fortsätter: "At the restaurant?"  "Yes, we have our sleeping bags over there" svarar vi och skrattar. Han tar vår beställning och lämnar oss. Under tiden vi väntar på maten sitter vi och stirrar på honom och han stirrar på oss. Herregud vilka looks den killen har. Och varje gång man märker att han tittar på en eller om man bara mötte hans blick fick man det där strålande leendet. Herrejesus. Vi sitter där och när vi har ätit känner vi att vi verkligen inte vill gå så vi beställer in en till cola .. och sen ännu en. När vi står och sträcker lite benen ser jag en ytterst vacker varelse stå och röka med "slynan". Jag tycker mig känna igen honom men kan inte riktigt placera vem han är. Efter ett tag märker jag att han tittar lite underligt på mig också men till slut ler han världens största leende och vinkar frenetiskt. Då känner jag igen honom, det är Maurice! Han hade tagit av sig sin baskerkeps och kan säga att hans hår var jääättefint och det fick honom bara att se ännu mer fransk ut. Fab. Men tillslut kom det oundvikliga klockslaget 16.00 och det var dags för oss att återigen styra våra steg mot Charles De Gaulle. När vi går förbi baren och ska säga hej då ser J-M som vi nu vet heter Mikel (vet inte om det stavas så men det uttalas så iaf) väldigt ledsen ut. När jag frågar lite försiktigt om vi får ta kort med honom blir han eld och lågor och drar till sig Francoise (bartendern) och även Göken! Så ja, jag har bild på Göken som ni kommer att få se. Så jag tar bild med dem tre och sen tar Göken bild på mig, Sanna och Mikel. Kan fortfarande känna hans doft....HAHA! Sen åkte vi till Challe och satt på Starbucks och kände hur våra hjärtan blödde. Det kändes som ett skämt att vi skulle lämna vårt hem och åka till ett land och en stad som nu kändes så främmande. Men vi ska tillbaka. I oktober återkommer vi till vårat älskade Paris och kan äntligen känns oss hela igen.
Jag vill tacka Sanna för att hon var med mig den här veckan. Du är det bästa man kan ha i Paris, och annars också för övrigt<3

Måndag:
Vi vaknar upp vid klockan 9, tittar på varandra och säger "Idag ska vi till Paris!". Vi kilar upp, käkar, jag duschar (typ fem gånger) och vid 12 anlände pappa till hemmet för att ta oss till Arlanda. På vägen peppar vi upp med Håkan och radio. Jag börjar vid det här laget bli väldigt nervös. Ni förstår, jag är riktigt flygrädd och kände rent spontant att "Varför åker vi inte tåg?"  Men pappa lämnar av oss och nu börjar vi känna att det inte finns någon återvändo. Vi får checka in själva och klarar det bra faktiskt. Sen ser vi att vi sitter på A och C --> Inte bredvid varandra! Wtf tänker vi rent spontant så vi gick fram till en man som stod där och frågade om detta gick att fixa. Då förklarade han för oss att det inte finns några B-platser på planet så A och C är bredvid varandra. Fab sa vi och gick vidare. Väl inne på Arlanda (jag pep som vanligt) gick vi runt och låtsades vara britter, vi var ytterst övertygande. Sen  käkade vi macka och sen var det dags att gå och köpa en tidning att ha på planet. Därinne kommer Sanna fram och viskar i mitt öra att han är därborta är känd. Jag vänder mig om och vem ser jag om inte han som spelade Måns i Pelle Svanslös. Han hade på en sig en väldigt märklig outfit i form av vita linnebyxor, en vit skjorta  med märkliga turkosa saker på och en stråhatt. Nej Måns, nej. Sen var det dags att gå på planet och jag var vid det här laget livrädd. Men Sanna tog mig i handen och ledde mig till min plats medan jag hyperventilerade bakom henne. Men vi hittade våra platser och till slut var vi i luften. Nu fanns det verkligen ingen återvändo. Vi tog lite bilder och fick även med Sleeping-man som satt rätt över gången. Han var lustig. Efter 2,5 timmar var vi äntligen landade på Charles De Gaulle. Vi hade lite problem att hitta men vi följde efter en familj med en konsumpåse, kändes som att vi skulle till samma plats. Sen försvann konsumpåsen och vi började springa. Men vi hittade. Efter att ha åkt tåg kom vi till tunnelbanan. När vi slagit oss ner på våra väskor känner jag att det är två killar som tittar på oss. Den ena börjar tillslut peta på Sanna och vi börjar prata med dem. De tycker att vi är systrar, ett skämt eller? Vi hade räknat till tre stationer så vid den tredje flög vi av och börjar asgarva. Det visar sig att vi har åkt rätt linje men åt fel håll så det var bara att byta. Till slut kom vi fram till rätt station och skulle nu börja vandringen mot hotellet. Efter en vänligt sinnad (och snygg!) receptionists vägbeskrivning hittade vi till rätt gata och började gå. Men hotellet var inte där det skulle vara. Men vi tänker att vi går lite till och kommer då förbi en restaurang. När vi går förbi tittar jag mot ingången och där står en av de snyggaste människor jag någonsin har sett i mitt liv. Jävlar i en liten låda. Vi kommer fram till ett hotell men det är fel så vi vänder tillbaka och går förbi restaurangen en gång till. Han står fortfarande i dörren och jag märker hur han tittar på oss lite fundersamt. Efter att vi har gått förbi en femte gång (jaa, vi vandrade fram och tillbaka) skrattade han bara åt oss. Den här gången ser jag även något annat vackert som susar förbi. Och sen visade det sig att vårat hotell låg precis bredvid det andra hotellet där vi hade vänt hela tiden. KUL! Vi checkar in och det första vi får syn på är en pall i guldplast som är formad som en liten tomte, eller dvärg kanske. Vi döpte honom till Efraim. Vi öppnar fönstrena ochkikar ut. I lägenheten rätt över gatan står det tre killar i 30års åldern. De försöker desperat få över oss på en drink, men nej nej. Vi åt middag på rummet och slocknade ganska snabbt.

Tisdag:
Idag var det dags för sightseeing! Efter ca 2 timmar hittar vi Notre Dame (fråga mig inte varför) och vi åt lunch vid Seine nedanför. Vi gick vidare mot Louvren som var stängt. Vi knäppte lite kort ändå och gick mot Eiffeltornet. På vägen dit går vi förbi en chokladaffär som har gjort massa saker i choklad i skyltfönstret. Jag kände för att äta alltihop. Vi kom fram till tornet och åkte upp till andra våningen (översta var stängd -.-). Det var en superb utsikt även från andra våningen så vi kände oss nöjda ändå. Vandrade sedan vidare mot Triumfbågen och Champs Elysées. Vi hittade, hör och häpna! Vi det här laget hade klockan blivit 18 och vi var i stort behov av socker. Starbucks någon?! Vi tänkte att här måste det ju ligga! Så vi vandrar gatan ner och kollar både åt höger och vänster men Starbuck was nowhere to be found. När vi kom till slutet gick vi fram till en polisman med ett vänligt utseende som kunde leda oss i rätt riktning. Det visade sig att det låg i en galleria på andra sidan. Men vi hittade det till slut, fab! När vi stod och åt vår kaka och drack vårt kaffe/thé träffade vi på schtekarn. Han var sjukt schtek. Äcklig. Efter det färdade vi oss tillbaka till hotellet och lite väl nödvändig vila för fötter och vader. Vi bytte om och gjorde oss fab. Det var dags att gå ner till restaurangen där jag sett min uppenbarelse. Vi glider in genom dörren och självklart är det han som tar emot oss och blir vår kypare för kvällen, min lycka var totalt. I baren får vi även syn på det andra snygga jag sett. Och ja, jag hade rätt, jävlar i en liten låda va snygg han var. Vi gav dessa två killar snabbt namnen Jean-Claude (även bror 1) och Jean-Pierre (även bror 2). Jag stirrade på J-C och Sanna på J-P. Kan för övrigt meddela att de stirrade tillbaka ganska så rejält och odiskret. Det roligaste var när J-C skulle översätta dessertmenyn. Han kan inte komma på vad ananas heter på engelska och viskar lite diskret något i J-P:s öra. Sen utbrister han glatt: "Pineapål!" Jag smälte åt denna fruktansvärda söthet. När vi skulle gå släppte båda allt de hade i händerna och vinkade frenetiskt. Lyckliga gick vi tillbaka till hotellet och sov.

Onsdag:
Idag var det the D-day. Alltså Disneyland-day!! Det var den här dagen som gjorde att vi ens skulle åka till Paris så ni kanske förstår hur mycket vi har längtat efter just den här dagen. Vi tänkte att vi skulle vara där klockan 10 när de öppnade men efter en liten försovning var vi där vid halv 11 istället. Men det gjorde ingenting för då slapp vi alla mastodontköer och kunde bara gå rätt igenom. Det hade inte kommit så mycket folk då heller så det var ganska chill. På tåget dit såg vi en väldigt vacker själ som visade sig vara en informationsmänniska där. Vi tog ett inte alltför diskret smygfoto på honom. Ja, han märkte det och skrattade lite. Men det är ju fint att man kan roa andra, eller hur? Det första vi åkte var Pirates (vi var helt galna) och sen bara gled det på. Lunch åt vi i Pirates, någon som är förvånad eller? Under dagen hann vi även med två parader. Lyckan under Once Upon A Dream Parade (den stora paraden i den stora parken) går inte att beskriva med ord. Det var helt galet. När vi skulle åka Thunder Mountain, berg-och-dalbanan som visas i alla reklamer på VHS-filmerna, såg vi en ytterst vacker varelse i kön med tillhörande lillebror (hoppas vi!). Det var fint kan jag säga. Han hade en randig tröja på sig och vi döpte honom till Jean. Sen flöt dagen liksom bara på och vips skulle de stänga. Men vi hann med att åka Space Mountain tre gånger i rad innan vi blev borttvingade. Kan säga att huvudet, axlarna och ryggen fick sig ett par ordentliga smällar och gjorde snuskigt ont på väge hem. Väl på rummet tog jag av mig tröjan och då var min ryggrad helt svullen på vissa ställen. Som vanligt då när jag slår i den för mycket. Den var svullen nästa dag också. Helt ofab.

Torsdag:
Den här dagen stod det shopping på schemat! Vi försov oss även denna dag och vaknade upp vid 10. Men det gjorde ingenting faktiskt. Vi köpte en baguette på vårat bageri, eftersom vi hade missat frukosten, och begav oss iväg till Chappe (Champs Elysées). Rean var galen mina vänner, helt galen. När det är rea här är det visserligen mycket folk men det är ändå ganska lugnt. Där är det förutom att det är mycket folk så är det helt crazy. Alla blir som galna och det hängde slagsmål i luften. Och där står vi, två svenskar, och frågar lite stillsamt om något. Nej, det funkade inte. När vi var klara där kände vi att vi bestämt ville hitta HM. Och det mina kära HM-lovers, var inte det enklaste. Efter mycket letande utan resultat åkte vi till Lafayette och frågade där. Det visade sig att det bara var för oss följa gatan ner och där låg det. Hur grymma är vi inte? Kan ju säga att vi shoppade loss ganska rejält den här dagen så när vi var tillbaka på hotellet vid klockan 19 var vi helt slut. Men det var bara att göra oss helt fab igen för vi skulle ju till restaurangen. Kan ju säga att vi blev sjukt fab och när vi kommer ner tar J-P emot oss. J-C jobbade inte idag, kan inte säga hur besviken jag blev. Men däremot är det en annan kille som jobbar istället. Vi döpte honom snabbt till Bror 3 med namnet Jean-Michel. HERREGUD SÄGER JAG BARA. Killen hade de finaste ögonen jag någonsin sett och till dessa hade han ett leende som kunde fått den onda fén i Törnrosa att smälta. Det var fint. Och jag kan ju säga som så att han stirrade som en galning på oss också. Fint! Nu till en händelse som får en att skrika ut: Vad är oddsen?! Vi sitter vid vårt bord vid fönstret och på andra sidan sitter  det tre killar. Kvällen flyter på och helt plötsligt ser jag en hand flyga upp mot fönstret och när han tar bort handen sitter där en Post-it lapp. På den lappen står det: Julien och ett mobilnummer plus ett hjärta. Jag tittar på Sanna och säger: "Titta väldigt diskret nu men det sitter en lapp på vårat fönster". Hon tittar dit och vi börjar såklart skratta åt den absurda situationen. Killarna fortsätter sätta upp lappar där det står saker på franska och nu börjar även servitörerna upptäcka lapparna och har väldigt roligt åt det. Efter ett tag känner vi att vi måste svara. Så vi lånar en penna och skriver på en servett: Heltäckningsmatta (we don't understand your language). Så att de ska förstå att vi faktiskt inte förstår språket. Då blir helt plötsligt den ena killens flickvän (som joinat deras bord) väldigt uppspelt och petar på sin pojkvän och alla därute börjar skratta. Killen, som hade flickvän, skriver något på en ny lapp och när han sätter upp den på fönstret står det: Vilket språk pratar du då? Och det kanske inte låter som något speciellt om det inte hade varit så att det hade stått PÅ SVENSKA!!! Vi trodde att vi skulle dö. Det visar sig att den här killen hade bott och jobbat i Sverige i två år. Vad är oddsen att han faktiskt kan svenska? Helt galet. Vi stod och pratade lite med dem och sen kände vi att varför inte gå ut på en promenad? Så jag och Sanna börjar vandra neråt mot vår tunnelbanestation som för övrigt hette Oberkampf. Det lät så fruktansvärt fel, vi bodde i Tyskland. När vi kommer förbi en turkisk restaurang står det en kille med en moppe som han febrilt försöker kicka igång. Han vänder sig mot Sanna och säger något på franska, förmodligen att hon ska hjälpa honom. Hon svara då på engelska att hon nog inte är tillräckligt stark för det och då börjar han och hans vänner att skratta. Vi börjar prata lite med honom och när vi ska presentera oss stiger hans vän som stått i bakgrunden fram. Hello Handsome säger jag bara! Han presenterade sig som Frederic och vi började prata lite eftersom han var den som pratade bäst engelska. När han fick veta att vi var från Sverige frågade han om vi har sett Millennium-filmen. Självklart, svarar vi och då berättar han att när Noomi Rapace var på premiären där fixade han hennes hår. Vi ställer oss själva genast frågan; "Vad är det för människa vi har träffat på här?!" Det visar sig att han är hårstylist för Paris Fashion Week och även Mick Jaggers frus personliga hårstylist. HALLÅ?! Hur coolt var inte det på en skala? Det slutade med att vi hängde med dem hela kvällen/natten. Det var även de som meddelade oss att Michael Jackson var död. Vi trodde inte på dem men när de  visat sina blackberrys där de hade engelska internetsidor uppe så var det bara att ge upp. Han var död. Galet. Efter en helt sjuk natt knoppade vi in vid 4-snåret.

Jag är inte nöjd med mitt inlägg om Michaels död. Det kommer ett till och det kommer vara så FAB. Bara så att ni vet. För jag har precis suttit och gråtit ögonen ur mig framför hans memorial som tv4 visade. Herregud. Och förresten, efter Carolines input så delar jag upp inlägget om Paris i två delar. Från Mån-tor och fre-mån. Sådär.

Eftersom inlägget om Paris blir så fruktansvärt långt tänkte jag att jag skulle skriva ett inlägg per dag. Alltså att jag publicerar dagarna för sig. Det blir mycket lättare att läsa och då är det säkert fler av er som kommer orka er igenom det också. Så, vad vill ni ha? Ett inlägg med alla dagar eller flera inlägg med en dag per inlägg?

Vilken otrolig sport-dag det har varit idag! Wimbledon-finalen mellan Andy Roddick och Roger Federer blev en riktig rysare. Men efter 16-14 i femte set tog Federer hem det. Herregud vad nervös jag var där men när Roger tar sig upp i andra set när han låg under med 6-1 så kände jag att det här kan gå. Ringde hem från fotbollen och frågade pappa hur det hade gått. Han berättar att det står 9 lika i femte set. Galet! Men sen får jag det där efterlängtade sms:et; Federer vann. Jag vill hoppa upp och ner av lycka. Nu är han verkligen störst, spelar ingen roll hur många gånger Martin drar upp det där äcklet Nadal. Han är störst med sina numera 15 grand slam-titlar. Jävlar va bäst han är.

Som grädden på moset var jag även på Djurgården-Helsingborg ikväll. Och vill ni veta en sak? Djurgården vann!! Vilken härlig känsla det var, det kan jag lova er. Med 2-1 slog vi skåningarna, rätt åt dem skulle jag vilja säga. Vi spelade faktiskt riktigt bra i första halvlek, tappade lite i andra men kunde ändå hålla emot och även sätta press. Med Galloway som ny tränare och med det här laget kan det vända nu. Jag tror faktiskt jag säger som Petter: Vinden  har vänt.

Dagen har spenderats med Malin. Hon kom hit vid halv 3, då gick vi och badade efter att ha jagat bussen till Lida. Vi kom aldrig med den så vi gick ner till solbryggan istället. Där var det barn som skvätte på oss, det uppskattade vi inte. När vi gick hem till mig igen var vi lika svettiga igen. Det är så det är på sommaren. Trodde faktiskt inte att det skulle bli så fint idag eftersom jag vaknade vid halv 10 av att det åskade så jävla mycket och ösregnade gjorde det också. Men det blev en dag av den här dagen också. Jag berättade om Paris och visade min fina scrapbook och alla andra bilder. Vet inte om det verkade som vi hade haft kul men jag hade kul när jag berättade. Det tog en verkligen tillbaka. Berättade om Göken också. Man kan inte annat än skratta när man berättar om Göken och sen när Malin fick se honom på bild sa hon att han verkligen så ut som en Gök.

Nu ikväll gick vi ner till Pizzerian och skulle käka. Den planen hade även alla andra Tullinges ungdomar. Vi gillade inte det, vi är folkskygga. Men vi satt där. Och Malin skrek ut allt hon ville. Det var så roligt. Har saknat den där lille figuren. Och på söndag ska vi på fotboll också. Eftersom pappa jobbar på ICA, huvudkontoret, så kan han få gratis biljetter till matcher med världens bästa lag (Djurgården såklart) så då lyckades han knipa åt sig 3 biljetter. Det blir fab!

Nu ska jag börja med inlägget om Paris. Jag kommer sitta och skratta och gråta om vartannat. Det kommr bli så bra.

Jag vet att det har varit tyst här ett tag och att jag har lovat er ett mastodontinlägg, som ni säkert inte vill ha men vet ni vad? DET SKITER JAG I! Det kommer i helgen. Och nu är jag inte deprimerad längre. Lyckan är total. De har accepterat oss, förstår ni hur galet det är eller?! Återigen om 3,5 månad Sanna. Om 3,5 månad, ser du det framför mig? Det är det enda jag ser.