Sparrow

Fredag:
Idag var det så äntligen dags för ett besök på Louvren! Vi kilade dit och eftersom vi är så awesome, och mellan 18-25 från ett eu-land, kom vi in gratis. Ibland är EU allt bra att ha. Efter att ha frågat ett antal människor vart Mona-Lisa var visade det sig att vi hade gått förbi henne hela tiden, så jävla ofab. Men inte kan väl vi hjälpa att hon inte var där de hade skrivit att hon skulle vara på kartan? Vi blev rejält dumförklarade av en av vakterna, men det kanske inte var så konstigt eftersom vi stod precis utanför rummet hon var i. Bra, tjejer, bra. Vi kikade i alla fall lite på henne och på lite andra tavlor. Sen drog vi en runda förbi starbucks och åkte iväg till Monmartre för att ta oss till Sacré Coeur och Moulin Rouge. Efter många om och men, bla en tripp till fel kyrka, hittade vi fram till Sacré Coeur. Det var huuur fint som helst. Jag fann Gud därinne tror jag. Man fick inte fota men jag kan säga att så lugn som jag var när jag kom ut därifrån har jag aldrig varit i hela mitt liv. Det var jättefint därinne och egentligen tur att man inte fick fota för bilderna hade aldrig kunnat göra den rättvisa. Det var 32 grader varmt den här dagen så vi la oss precis utanför kyrkan och schteeekte lite. Jag somnade kan jag säga. Sen skulle vi ta oss till Moulin Rouge. Det fanns inte med på kartan så jag frågade en människa i en kiosk som sa att det bara var ner för trapporna. Fab tänkte vi. Går nerför trapporna, och nej inget Moulin Rouge åt varken höger eller vänster. Vi fortsatte att gå och gå och gå. Sanna börjar sacka efter för hon blir sådan när hennes blodsocker sjunker. Jag blev arg, jag blir sån när mitt blodsocker sjunker som en sten. Vi gick in på en restaurang och jag frågar igen vart det ligger. Får svaret att: "Följ bara gatan ner så kommer ni dit" Vi följer gatan så långt vi kan komma. Vet ni vart vi hamnar? Vid tunnelbanan där vi började!! Tittar på klockan och vi har nu vandrat omkring i två timmar och letat efter den där förbannade väderkvarnen. Så då tänkte vi att FUCK IT, så vi åkte hem till hotellet. Vi var väldigt griniga båda två och regrederade till två femåringar. Väl hemma på hotellet började vi kvickna till lite och poppade lite musik och pratade återigen med våra kääära grannar. När var på humör, återigen, gjorde vi oss redo för att gå ner till restaurangen. Vi kommer dit och möts av J-C i baren som bli överlycklig av att se oss. Han ropar till sig J-P, som vi nu är bombis på att han heter Christopher, som blir vår kypare för kvällen. Under kvällen får vi även syn på en ny kypare. Han har baskermössa på sig och ser väääldigt fransk ut. Inget fel var det på hans utseende heller, förstår ni att vi verkligen struck gold när vi hittade restaurangen eller? I alla fall, vi sätter oss ner och börjar prata. Sanna sitter och tittar åt andra håller och ser inte att J-P sätter sig ner vid sidan av henne (han gjorde alltid så när han skulle ta vår beställning). Han sitter bara tyst och tittar på henne och jag känner att det här kan bli roligt. Hon fortsätter att prata och jag försöker stirra på henne så att hon ska märka att något är på gång. Det jag inte tänker på är att hon tittar åt fel håll så hon ser varken mig eller J-P, verkligen inte ser. Så när hon tillslut vänder sig om får hon en smärre hjärtattack. Han ler lite åt henne och jag kan inte sluta skratta, jag slutar i princip att andas för att jag skrattar så mycket. Hon blir väldigt arg på mig och myntar för första gången uttrycket: "Inatt får du sova på Efraim". Vi fortsätter kvällen med en massa skratt. Vid 23 ska vi gå och när vi går går vi förbi baren, såklart. Då kommer servitören som ser så franska ut fram till oss och frågar besviket om vi ska gå nu. När vi säger ja lägger han armen om mig och tittar på J-C. Han ropar till honom; "Pierre!" och tittar sedan ner på mig och frågar: "You know Pierre?" Jag är nu tvungen att ta ett djupt andetag innan jag svara: "Yes", detta för att inte säga det i en utandning om ni förstår vad jag menar. Min bror 1 heter alltså Pierre, kan det bli mer franskt? Pierre förklarar då att han med hatten heter Maurice, vilket är ett otroligt passande namn för honom. Maurice säger sedan: "Pierre!" och sedan tittar ner på mig igen och säger; "We're leavng" och sedan eskorterar han ut mig från restaurangen. Väldigt vänligt av honom, haha! Vi går tillbaka till hotellet och utanför står det ett killgäng som börjar skrika saker åt oss. Vi blir lite skraja så vi sliter upp dörren till hotellet och kastar oss in. I receptionen sitter en ny kille som vi inte har träffat på förut. Han presenterar sig som Ariel och vi börjar prata lite och förklarar att vi gömmer oss för killarna som står utanför. Vi fortsätter snacka, ganska öppet liksom för att vara receptionist och gäster. Tillslut kommer förklaringen då han säger; "Så tjejer, vart bor ni någonstans? Häromkring eller?". Vi tittar på honom lite märkligt och säger att: "We live here?" Han tittar lite smått chockat på oss och frågar rätt ut om vi skämtar med honom. Vi svara att "nej, kolla nummer 10, Ida Johansson". Han kollar upp det och säger sedan: "Oh, God, this is embarrassing. I would never had talked to you if I knew you were guests here.." Så vi pratade lite till och sen bestämde vi oss för att gå tillbaka till restaurangen en gång till för att ta en drink. Vi kommer dit och i dörren möts vi av Maurice som skriker: "YOU'RE BACK!!"  Han visar oss till våra platser i baren och Pierre frågar oss vad vi vill ha. Eftersom vi inte visste sa vi att han fick välja och han svarar oss att han ska göra sin favoritdrink. Och den var faktiskt jättegod!! Så pass god att vi beställde en till. Där kollar man inte leg heller utan han bara frågade: "With alcohol?!" och vi svarade självfallet ja. Maurice kommer fram, tittar på drinkarna i våra händer, vänder sig mot Pierre och utbrister med världens största leende: "Pierre, vad gööör du?!!" J-P stirrar även han på våra drinkar och skrattar. Vad är grejen? Haha! Vi sitter i alla fall där med dem och pratar. Sen när Maurice ska gå får vi världens kindpussar av honom, som man gör frankrike. Fab. Vi sitter där till stängning och när vi kommer ut känner man att det snurrar lite. Ni förstår, Pierre började med en 6:a och följde upp med typ en 12:a och det var inte små drinkar heller. Så vi står därute och andas lite när vi ser ett killgäng som kommer emot oss. Ska väl också säga att allihopa är fulla som kastruller. Ena killen, som dessutom har en handväska, kommer fram till Sanna och frågar om hon pratar franska. Hon svarar nej och då kommer hans kompis fram och ska översätta. Det han säger är alltså att han vill gifta sig med Sanna, hon är flickan i hans liv och att om två månader kommer han till Sverige och träffar hennes föräldrar. Hon skriker till mig att jag ska hjälpa henne men jag kan verkligen inte sluta skratta. Jag står mitt på gatan och kan inte andas och tårarna bara sprutar. Han hånglar upp henne mitt på gatan och hon står spänd som en planka och vet inte vart hon ska ta vägen. Under tiden tar Pierre och J-P in stolarna och Pierre frågar mig vad som händer. Jag svarar att han vill gifta sig med henne och han bara skrattar och säger något om äktenskapet till killen. Han tecknar även från restaurangen vad som händer och jag bara skrattar och rycker på axlarna. Vi försöker även teckna till dem att de ska hjälpa oss men de asgarvar ungefär lika mycket som jag. De ligger alltså över bardisken och bara skrattar. Ja det var i alla fall jätteroligt. Vi gick tillbaka till hotellet och hur det nu gick till, vet inte riktigt hur, så satt vi uppe och pratade med Ariel till klockan 06 på morgonen. Vi fick en färsk croissant innan vi gick till sängs.

Lördag:
Idag skulle vi och titta på les catacombes. För er som inte vad det är är det en gång under Paris och där finns det skelett från Franska Revolutionen. Det var Frederic som berättade för oss om det och vi tyckte att det lät jättespännande. Men tack vare Ariel, som höll oss uppe, så sov vi till 13.30. Det var verkligen inte fab. Så vi åkte och shoppade lite istället, det satt väldigt fint faktiskt. Vi vandrade omkring och åkte sen tillbaka till hotellet för kortspel och chips. Vi inhandlade även dryck till natten som skulle bli så karatig som bara vi kan göra den. Vi chillar galet ett par timmar och går sen ner till restaurangen såklart. Vi kommer in och både J-P och Pierre jobbar. FAB. De hälsar glatt på oss och vi sätter oss vid vårt vanliga bord. Kvällen bjöd på mycket skratt och till slut eskorterade J-P oss över till baren. Vi behövde inte ens beställa den här gången utan Pierre kom automatiskt med drinkar, en annan sort den här gången. Även dessa var snuskigt goda så vi tog en till. Och snäll som han är tog han bara betalt för två av de fyra vi drack eftersom han inte visste om vi gillade dem. Han är söt han. Vi gick tillbaka till hotellet, lärde Ariel lite svenska och gick sen upp på rummet för att börja natten. Vi pumpar musiken, jag skriver ner en massa citat som sagts under veckan och skratten kunde börja. För vissa känsliga läsare kommer jag nu att censurera lite om vad som hände den här natten. Vill ni veta exakt får ni ringa och fråga. Men jag kan säga såhär att jag lärde mig dansa tango (eller inte) och Sanna fick en öron-upplevelse som hette duga. Vi somnade med fönstret öppet precis under fönstret, för vi hade flyttat sängarna, och båda vaknar med ett ryck då en motorcykel river förbi.

Söndag:
Eftersom i princip hela Paris är stängt på söndagar, de är inga fan av söndagar direkt, så stod det picknick på schemat. Vi köpte brieost, baguette, glass och jordgubbar och åkte ut till Eiffeltornet där vi slog oss ner i en park. När vi äntligen hittat en bra plats och börjat äta kommer det en busslast med brittiska skolungdomar. Och visst tänker ni, de har väl också rätt att vara där. Ja jättegärna men de behöver verkligen en lektion i personal space! För utan att vi förstår vad som händer så sitter vi helt plötsligt mitt i denna klass. De har alltså satt sig runt oss och vi kommer inte bort från deras lärare som upprepade gånger skriker; "Absolutely NO LITTER" på extrem brittisk engelska. Men de gick sen och vi bytte plats där det fanns mer gräs. Vi ligger där och knoppar in tillslut båda två. Men man vaknar till hela tiden för det låter som värsta folkmassan som skriker lite då och då. Efter många om och men känner vi att vi måste gå dit och kika. Och under Eiffeltornet är det verkligen värsta folkmassan och de har en hyllning till Michael Jackson. De spelar hans musik och folk är utklädda och dansar. Vi stod där och rös ett bra tag innan vi åkte vidare till Chappe för att köpa våra "I<3Paris"-tröjor. Vi gjorde det och sen åkte vi tillbaka till hotellet för att packa. Det kändes så fruktansvärt fel att packa ner allt i väskan igen och städa.  Usch. Vi pratade med våra grannar också. Vi försökte förtvivlat bli av med dem så tillslut började vi prata svenska. Och de tror att vi pratar engelska så de ber oss att sakta ner, HAHA! Klockrent. Till slut drar vi bara igen fönstret för klockan var runt 21.30 så vi var rejält hunriga. Vi går ner till restaurangen bara för att se att Pierre inte jobbar, besviken! Men J-P och J-M jobbar, man får nöja sig med det, haha. Däremot hade vi varken J-P eller J-M som vår kypare, vi hade en ny stjärna. Han var sjukt ful, kunde inte ett ord engelska, verkade inte kunna räta på sin armar och pratade med vääääldigt pipig röst. Vi döpte honom tiiiill .. Göken. Jag har aldrig skrattat så mycket åt en människa i hela mitt liv. Ta bara det faktum att han blåste ut vårat värmeljus, som J-M hade så fint tänt åt oss, med sin fartvind. Jag grät av skratt, oh herregud. Jag dog. Sen dök våra svenska vänner upp där så efter maten satte vi oss vi dem och tog en drink. Och en till. Det roliga hände sen. Under kvällen hade på J-P och J-M stirrat på oss som galningar, och väääldigt odiskret dessutom. När vi sätter oss vid Maja och Karin säger Maja att de har försökt få ögonkontakt med både han i baren (J-P) och J-M men inte lyckats så bra. När vi har suttit där ett tag utbrister Maja: "Asså Karin titta, han (J-P) kollar hur mycket som heeelst nu!!" Karin svara då med en bitter ton i rösten: "Men det är ju för att de sitter här...." Och det roliga är att det verkligen var så också! Sanna fick sig även ett kort med J-P som meddelar att han heter Rafael. Jisses vad hon pratar om det :D. Vi satt där till stängning och sen stod vi utanför lite och tittade på medan J-M dansade runt med sin mopp. Sötnos. Vi gick tillbaka till hotellet och insåg snart att det här var våran sista natt. Sorgen i hjärtat växte...

Måndag:
Sista dagen. Vi städade undan lite på rummet, packade det sista och checkade ut. Vårt plan skulle gå 19.40 och eftersom vi inte skulle få någon mat på planet kände vi att lunch skulle sitta utmärkt. Efter en kort promenad går vi tillbaka till restaurangen för lunch. När vi kommer det får vi ett mentalt slag i ansiktet. Jobbar Pierre? Nej. Jobbar Rafael? Nej. Jobbar J-M? Nej. Vet ni vem som jobbar? GÖKEN. Vi blev ledsna men började snart skratta åt honom så vi skulle få något roligt i alla fall. Vi sitter nu vid ett annat bord, i fönstret mot gatan som leder bortåt mot tunnelbanan. Vi sitter och har precis fått in våra cola och när jag tittar ut mot gatan. Vem får jag inte se om inte J-M komma gåendes till jobbet. Lycka! När han kollar upp och får syn på oss lyser han upp som en sol och ler som bara han kan le. Galet vackert. När han kommer in hälsar han glatt och kommer senare fram för att ta vår beställning. Han hälsar igen och så säger han: "Do you live here?"  "Yes?" svarar vi lite frågande. Han fortsätter: "At the restaurant?"  "Yes, we have our sleeping bags over there" svarar vi och skrattar. Han tar vår beställning och lämnar oss. Under tiden vi väntar på maten sitter vi och stirrar på honom och han stirrar på oss. Herregud vilka looks den killen har. Och varje gång man märker att han tittar på en eller om man bara mötte hans blick fick man det där strålande leendet. Herrejesus. Vi sitter där och när vi har ätit känner vi att vi verkligen inte vill gå så vi beställer in en till cola .. och sen ännu en. När vi står och sträcker lite benen ser jag en ytterst vacker varelse stå och röka med "slynan". Jag tycker mig känna igen honom men kan inte riktigt placera vem han är. Efter ett tag märker jag att han tittar lite underligt på mig också men till slut ler han världens största leende och vinkar frenetiskt. Då känner jag igen honom, det är Maurice! Han hade tagit av sig sin baskerkeps och kan säga att hans hår var jääättefint och det fick honom bara att se ännu mer fransk ut. Fab. Men tillslut kom det oundvikliga klockslaget 16.00 och det var dags för oss att återigen styra våra steg mot Charles De Gaulle. När vi går förbi baren och ska säga hej då ser J-M som vi nu vet heter Mikel (vet inte om det stavas så men det uttalas så iaf) väldigt ledsen ut. När jag frågar lite försiktigt om vi får ta kort med honom blir han eld och lågor och drar till sig Francoise (bartendern) och även Göken! Så ja, jag har bild på Göken som ni kommer att få se. Så jag tar bild med dem tre och sen tar Göken bild på mig, Sanna och Mikel. Kan fortfarande känna hans doft....HAHA! Sen åkte vi till Challe och satt på Starbucks och kände hur våra hjärtan blödde. Det kändes som ett skämt att vi skulle lämna vårt hem och åka till ett land och en stad som nu kändes så främmande. Men vi ska tillbaka. I oktober återkommer vi till vårat älskade Paris och kan äntligen känns oss hela igen.
Jag vill tacka Sanna för att hon var med mig den här veckan. Du är det bästa man kan ha i Paris, och annars också för övrigt<3