Sparrow

Minnesstunden för Michael. Jag trodde aldrig jag skulle bli så berörd. Men där satt jag. Från att hans bröder rullade in kistan och Mariah och hennes manliga kollega sjöng I'll Be There grät jag som ett litet barn. Sist jag grät så mycket begravdes morfar. Så varför? Varför grät jag så mycket? Det var visserligen väldigt fint och sådär men min reaktion förvånade mig väldigt mycket. Jag är inte hans största fan, det skule jag aldrig påstå. Men samtidigt, han är Michael.

När vi satt med Frederic den där torsdagskvällen och precis hade fått dödsbeskedet frågade hans kompis varför vi var så upprörda. Michael är deras generation, de var med på 80-talet under hans genombrott, så vad vet vi egentligen? Och ja vad vet vi? Ingenting faktiskt. Det enda vi kunde svara var det mest uppenbara; Han var och är ett musikaliskt geni. Men jag har fortsatt tänka på vad Michael egentligen betyder för mig. Sanningen är att jag har växt upp med hans musik. Storebror är ett otroligt stort fan av MJ så jag har alltid haft hans musik i huset, sedan jag föddes i princip. Sen så länge jag kan minnas har jag lyssnat på Michael Jackson. Kommer ihåg när jag stod framför hela klassen i nian och redovisade mitt musikarbete om honom. Det är förmodligen en av de bästa redovisningar jag har hållit. Jag pratade bara rätt från hjärtat med anknytning till ämnet som var kommersialism.

Hans musik kommer alltid vara brutalt ärlig. Hur mycket den har betytt för världen kommer vi nog aldrig att förstå. Det var det som gick upp som ett ljus för mig där jag satt framför tv:n. Hans musik har gjort så otroligt mycket för världen när det kommer till rasism och liknande. Bara att man ska älska varandra och bry sig om varandra. Sådana saker som borde vara självklara men som Michael var tvungen att förklara för oss. Sjukt egentligen. Men han lyckades, genom sin musik lyckades han förklara för oss vad som egentligen betyder något. Kärlek, Vänskap och Respekt. Jag kan hylla hans dans, hans musikalitet hur mycket som helst, men det räcker inte för att beskriva hans person. Hyllningen jag vill ge hans person men som jag är för liten för att ge honom. För jag förstår inte, jag gör inte det. Jag kände honom inte, jag vet egentligen inte vem han är. Men jag vet vem han är genom hans musik och den personen är en Gud för mig.

Hans bror Marlon's tal på minnesstunden tog knäcken på mig. Han sa; "How much pain can a man take? Maybe they can leave you alone now Michael". Det som gör mig så förbannad är att de inte kan det. Sen dödsbeskedet har man i tidningarna skrivit om hans operationer, om pedofilanklagelserna (som ni säkert har listat ut tror jag inte på dem) och om allt det som gjorde att de döpte honom till Wacko Jacko. Man har inte skrivit något om allt det positiva han gjorde, allt det som faktiskt räknades. Hans musik. Man har efter hans död valt att fortsätta med att göra honom till ett cirkusfreak. Som om att det är helt okej, att det är tillåtet. Att det är tillåtet att mot hans familj, hans barn, framställa Michael som allt annat än vad han är. Som vi skriver om honom, som vi har behandlat honom på 2000-talet, förtjänade vi aldrig Michael Jackson. Vi förtjänade inte hans storhet. Man kan tycka att det är märkligt att han var som ett stort barn fortfarande. Jag är inte förvånad, jag tycker inte att det är märkligt. Hans pappa berövade honom hans barndom, lite enkel psykologi som vem som helst kan förstå förklarar varför han var som han var. Han var den som vi andra inte vågar vara.

Michael Joseph Jackson, du kommer alltid vara den största för mig. Du är större än Elvis, du är större än The Beatles. Jag sätter dig däruppe, på min allra högsta piedestal. Och därifrån kan ingen ta dig, för jag kommer försvara dig till min sista dag är kommen.