Hufvudstaden
Vaknade för övrigt med en väldigt bra känsla i magen idag. Det kändes i hela kroppen, den där lyckliga känslan. Det känns som att vi kan få svar idag, det gör det faktiskt. Men vi kommer väl inte få det bara för det. Men det kändes så i kroppen när jag vaknade! Så vi får väl se.
Nervös och Rädd, but in a good way
Fan. Markus Zeiher, svara nu!!
Har någon sett min mössa?
So excited!
Ska försöka skriva klart så mycket som möjligt på tentan idag. Den är i slutskedet, måste bara hitta lite fler källor och sådär som kan styrka mina ståndpunkter. Det ska vara minst två i den andra frågan och jag har en än så länge. Ska försöka finna en nu om kontrollbehov. Spännande! Eller inte...
You know I'm bad
Men just nu blir det lite mer MJ åt folket, en kaka och kanske lite House!
Sovmorgon
Nej, nu har jag faktiskt inte tid att sitta här och uppdatera er längre. Måste ladda ner Vertigo och sen skriva, skriva, skriva.
Ciao bitches
Blankt
Have you seen my childhood?
I know I should let it go but I can't
Ikväll blir det till att bara stanna hemma faktiskt. Känner mig inte sådär jättepepp på att umgås med folk, är fortfarande ganska ledsen sedan begravningen igår. Ni förstår säker inte hur jag kan vara så ledsen över en så pass avlägsen släkting. Arne var morfars systers man, pretty avlägset. Men jag har aldrig haft speciellt mycket släkt på mammas sida så de som fanns/finns där har alltid hållit ihop på något vis. Fram till för 2 år sedan har vi firat varje midsommar ute på Torö på deras landställe, födelsedagar har firats, julaftnar spenderats tillsammans och mycket mer. Jag har träffat Arne och Maja (morfars syster) fler gånger per år än vad jag har träffat till exempel min farmor som då ska vara närmare släkt. Jag kommer sakna Arne fruktansvärt mycket och jag finner det respektlöst av människor som rycker på axlarna och säger att "men det var ju inte så nära". Spelar det någon roll? Det är framförallt en vän till mig som har dött. Det är inget att rycka på axlarna åt. När jag såg Maja och Leif, speciellt Maja, lämna sina blommor brast allting för mig. Jag krossades. Det här är ett helvete kan jag säga er. Så, hur mår ni?
Tänk innan du skriver
Sms-konversation med Sanna under Idol för ett par dagar sedan
I: Finns det någon finare människa än Anders Bagge? Nej jag tror inte det.
S: Nej, han är så fin! Jag vill ha honom sittandes i min soffa så jag bara kan sitta och titta på honom
I: Men ja! Jag vill ha Anders i min soffa och Andreas i min säng .. nej vad säger jag?
S: Precis vad du menar xD
I: ...sant
It's electrifying
Idag ska jag satsa på att göra klart första halvan av min hemtenta. Eller i alla fall så pass klar att jag kan gå över till analysen av Vertigo imorgon. Usch, känner mig inte pepp alls kan jag säga. Men något som gjorde den här dagen lite lättare var att jag fick sms av Sanna imorse. Tobbe trodde att hans käre bror skulle komma tillbaka från sin semester nu i helgen! Må fan ta han om han inte svarar oss direkt.
Trädet
Jag har skrivit en sak i mitt liv som jag har varit riktigt stolt över. Visserligen har jag skrivit en del blogginlägg som jag har varit förbannat stolt över. Men om man ser till andra saker är det bara min novell som jag skrev i trean som jag har varit riktigt stolt över. Jag vet att jag en gång sa att jag skulle publicera den här men jag tror inte att jag kommer göra det. Jag vågar inte. Jag vill inte att någon ska ta den och säga att de har skrivit den. Det är tre av mina vänner som har läst den utöver mig och min lärare. Marina sa att hon rös som aldrig förr när hon läste och det är nog den största komplimangen jag har fått. I alla fall en utav dem. Den som skulle kunna vara större var i åttan när vi hade en massa tyskar och deras lärare med oss i klassen. Vi skulle ha en musiklektion, eller vi skulle egentligen bara sjunga tillsammans, med deras musiklärare som var med. När vi har sjungit klart låten, som var mamma mia, vänder sig läraren mot mig framför hela klassen och säger att jag sjunger jättevackert och att jag bara måst vara med i musikteatern som Micke höll i. Jag rodnade, blev röd som en brandbil.
Så om ni vill läsa det som jag är så stolt över så får ni det. Men inte här, inte på bloggen. Då får ni säga till i så fall.
En snabbis
Nej, back to the writing my dear friends. Tänkte bara uppdatera er lite på vägen :)
Hemtenta
Igår träffade jag Sanna och lunchade efter skolan. Köpte mig även en brand new halsduk, i färgen hallonröd från Monki, som skall värma mig i höst och vinter. Den är jättefin och väldigt stor, drunknar lite i den. Men jag älskar den. Har på mig den konstant faktiskt, den är på nu i denna stund.
Nä, nu får jag sluta upp med det här. Dags att återvända to the tenta from hell.
Ett riktigt brev med frimärke
Nu är jag "ledig" fram till den 28 september. Det jag har att göra är att skriva en hemtenta som ska vara färdig den 24 september klockan 11.00. Fab. Så, på fredag är det begravning på dagen och bio på kvällen. Förutom då och på torsdag när jag kollar på tentafilmen kommer jag sitta klistrad vid min dator och skriva, skriva, skriva. Eh ... ja det är i alla fall tänkt så.
Ja, begravning på fredag. Vad ska man ha på sig? Smsade S precis, hon hade tips.
Sol i sinne
Pallrade mig iväg till föreläsningen idag. Det var sista innan tentan så kände att den kanske kunde vara viktig. Jag fick rätt, vi fick ut tentan idag. Ska börja kika på den delen man inte behöver se filmen för att göra imorgon. Så jag ligger lite i fas i alla fall. Jag gillar att ligga lite före i planeringen, då slipper jag känna mig så himla stressad dygnet runt. Det gillar jag.
Satt och dagdrömde om Paris på vägen till skolan så jag höll på att missa att gå av. Det har varit en sådan fin höstdag idag, inte sant? Soligt men ändå lite småkallt. Det är sådant jag gillar. Ser väldigt mycket fram emot sådant här väder in Paris. När jag gick från skolan, spatserandes på Östermalm kände jag att det var en bra dag. Tänk om jag kunde få gå så, utan ett bekymmer i världen egentligen, i Paris? Kunna känna att "nu är jag på väg hem"? Det ni, det skulle inte vara helt fel. Det skulle snarare göra mig så förbannat lycklig.
14 september idag. Vet ni vad det betyder? Det är min namnsdag :)
Eleanor Rigby
Vad står på schemat idag då? Ja, inte mycket. Doktorn har ju faktiskt ordinerat vila. Jag ska läsa klart det jag behöver läsa till skolan och titta på någon film kanske. Har fortfarande inte tittat på Benjamin Button som pappa köpte till mig i torsdags. Men jag spelade även in The Brave i natt. Jag lever det hårda livet, helt klart. Men ikväll! Då börjar One Tree Hill igen och klockan 21.00 är det Notting Hill. Jag gillar't skarpt måste jag påstå.
Smell yah later
Hösten är här mina vänner
Tittar ut och nu kan man påstå att hösten är här. Det skulle vara 17 grader men känns snarare som 7. Jag kan väl säga som att jag är en varelse i behov av värme. Jag är ett varmblodigt djur helt enkelt. Ändå välkomnar jag hösten. Det är trots allt min favoritårstid. Men enligt mig håller bara hösten på i två månader; september och oktober. Sen blir det bara äcklig i november och då vill jag bara att det ska bli juni igen. Det är ungefär den här temperaturen jag klarar av för att kunna överleva. Går det under 10 grader och jag fryser fast. Jag skulle vara en perfekt björn. Gå i ide sådär under vinterhalvåret. Vad tycks om den idén? Visserligen skulle jag missa min födelsedag och jul, men det är "the survival of the fittest" som gäller. Eller?
the fabulous life of ida johansson
Nu ska jag måla om mina naglar. Funderar på att pröva mitt nya lila nagellack och se hur det blir. Sweet!
9/11, 11/9?
Tänkte väl även nämna att det är den 11 september idag, som ni säkert alla vet. Det är idag åtta år sedan som tvillingtornen rasade i New York. Jag satt i skolan, på lektion när det hände och jag har för mig att lärarna berättade vad som hade hänt. När jag kom hem hade mamma tv:n på och om och om igen visades bilder på när flygplanen flög in i tornen och elden som spred sig. Människor sprang i panik på gatorna och man fick höra dunsarna och se när folk hoppade ut från tornen. Jag var 10, det var inte så att jag förstod vad som hände direkt, men jag mådde lite illa. Jag hade aldrig fått se en sådan panik i människors ögon förut. Eftersom det var på TV kändes det inte som om att det var på riktigt vid första anblicken. Men när de där bilderna visades hela dagen och kvällen började det snart gå upp ett ljus. Det här var faktiskt på riktigt, det där som ens föräldrar har sagt "bara händer på film" hade hänt på riktigt. Det var inte ett skämt. Det var faktiskt människor som hoppade från 30:e våningen för att inte brinna inne utan ta livet av sig.
Mina tankar idag går till de människor som förlorade någon i den där attacken och jag genuint hatar de människor som orsakade den. Men så mycket vill jag säga att ingenting är värt att starta ett krig för, ingenting. För krig resulterar i 11 september-attacker.