I know I should let it go but I can't
Kan tala om för er att jag håller min tidsplan! Har nu klarat av första delen av hemtentan, tar och korrigerar alla formalia på onsdag det sista jag gör så jag inte glömmer något. Nu har jag alltså bara filmanalysen kvar och sen är den helt klar! Känns förbannat skönt kan jag säga.
Ikväll blir det till att bara stanna hemma faktiskt. Känner mig inte sådär jättepepp på att umgås med folk, är fortfarande ganska ledsen sedan begravningen igår. Ni förstår säker inte hur jag kan vara så ledsen över en så pass avlägsen släkting. Arne var morfars systers man, pretty avlägset. Men jag har aldrig haft speciellt mycket släkt på mammas sida så de som fanns/finns där har alltid hållit ihop på något vis. Fram till för 2 år sedan har vi firat varje midsommar ute på Torö på deras landställe, födelsedagar har firats, julaftnar spenderats tillsammans och mycket mer. Jag har träffat Arne och Maja (morfars syster) fler gånger per år än vad jag har träffat till exempel min farmor som då ska vara närmare släkt. Jag kommer sakna Arne fruktansvärt mycket och jag finner det respektlöst av människor som rycker på axlarna och säger att "men det var ju inte så nära". Spelar det någon roll? Det är framförallt en vän till mig som har dött. Det är inget att rycka på axlarna åt. När jag såg Maja och Leif, speciellt Maja, lämna sina blommor brast allting för mig. Jag krossades. Det här är ett helvete kan jag säga er. Så, hur mår ni?
Ikväll blir det till att bara stanna hemma faktiskt. Känner mig inte sådär jättepepp på att umgås med folk, är fortfarande ganska ledsen sedan begravningen igår. Ni förstår säker inte hur jag kan vara så ledsen över en så pass avlägsen släkting. Arne var morfars systers man, pretty avlägset. Men jag har aldrig haft speciellt mycket släkt på mammas sida så de som fanns/finns där har alltid hållit ihop på något vis. Fram till för 2 år sedan har vi firat varje midsommar ute på Torö på deras landställe, födelsedagar har firats, julaftnar spenderats tillsammans och mycket mer. Jag har träffat Arne och Maja (morfars syster) fler gånger per år än vad jag har träffat till exempel min farmor som då ska vara närmare släkt. Jag kommer sakna Arne fruktansvärt mycket och jag finner det respektlöst av människor som rycker på axlarna och säger att "men det var ju inte så nära". Spelar det någon roll? Det är framförallt en vän till mig som har dött. Det är inget att rycka på axlarna åt. När jag såg Maja och Leif, speciellt Maja, lämna sina blommor brast allting för mig. Jag krossades. Det här är ett helvete kan jag säga er. Så, hur mår ni?
Kommentarer
Postat av: S
Ingen kan säga till dig hur mycket eller lite du ska känna. Ingen. Kom ihåg det
Trackback