Sparrow

Vissa dagar kan jag känna att jag har så mycket i mig som måste ut på något kreativt sätt. Det är dagar jag önskar att jag kunde rita, skriva låtar eller dikter. Men jag kan inte gör sådant, det blir bara blaj av allting varje gång jag försöker. Ändå går jag omkring med det där monstret i mig som måste ut. Ibland känner jag för att skriva, bara skriva, men jag vet oftast inte vad jag ska skriva. För jag kan inte sätta ord på hur jag känner, har aldrig kunnat. Detta gör att jag blir aningen frustrerad from time to time.

Jag har skrivit en sak i mitt liv som jag har varit riktigt stolt över. Visserligen har jag skrivit en del blogginlägg som jag har varit förbannat stolt över. Men om man ser till andra saker är det bara min novell som jag skrev i trean som jag har varit riktigt stolt över. Jag vet att jag en gång sa att jag skulle publicera den här men jag tror inte att jag kommer göra det. Jag vågar inte. Jag vill inte att någon ska ta den och säga att de har skrivit den. Det är tre av mina vänner som har läst den utöver mig och min lärare. Marina sa att hon rös som aldrig förr när hon läste och det är nog den största komplimangen jag har fått. I alla fall en utav dem. Den som skulle kunna vara större var i åttan när vi hade en massa tyskar och deras lärare med oss i klassen. Vi skulle ha en musiklektion, eller vi skulle egentligen bara sjunga tillsammans, med deras musiklärare som var med. När vi har sjungit klart låten, som var mamma mia, vänder sig läraren mot mig framför hela klassen och säger att jag sjunger jättevackert och att jag bara måst vara med i musikteatern som Micke höll i. Jag rodnade, blev röd som en brandbil.

Så om ni vill läsa det som jag är så stolt över så får ni det. Men inte här, inte på bloggen. Då får ni säga till i så fall.