Sparrow

Igår var det äntligen dags för Håkan Hellström att inta Stora Scenen på Gröna Lund, den näst sista spelningen för honom i sommar. Jag och Malin stod beredda vid 16-tiden och väntade i kylan. Publiken var inte som den brukar, de var riktigt aggressiva istället för bara sjukt på. Men vi överlevde och allt sådant glömdes bort när Håkan gick på scen. Det var underbart, magiskt och inte alls tragiskt.

Håkan slog igenom år 2000 med Känn Ingen Sorg för mig Göteborg. Jag har lyssnat på honom sedan dess, give or take ett halvår. Det var min bror och hans kompis Robin som introducerade mig för honom. Jag kommer ihåg när de satt och brände skivor och jag såg att en låt hette En Vän med en Bil. Jag tyckte att det var den märkligaste titeln på en låt någonsin och förstod det inte alls. Men jag ville vara lika cool som min bror och hans vän att jag började lyssna på skivan de bränt (debutplattan alltså) och sen dess har jag varit fast. Kommer ihåg hur jag sa till mina vänner med stolthet i rösten att jag kunde hela Känn Ingen Sorg för mig Göteborg utantill, låten alltså. Jag lyssnade väl egentligen bara på tre låtar på den där skivan; Känn Ingen Sorg för mig Göteborg, Ramlar och En Vän med en Bil. Men jag kände mig ruskigt häftig. Mitt beroende, min kärlek, kom med nästa skivsläpp. Det är så jag säger det förändrade mitt liv. Det var på hösten 2002. Allt var skit, mamma mådde så dåligt och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag var 11 år, skulle fylla 12 samma år, och den här skivan (speciellt titelspåret) räddade mig. Året därpå gjorde familjen en roadtrip till Frankrike. Den skivan som gick i bilen dygnet runt 90% av tiden var den skivan. Tack vare den resan kan jag alla låtar på den skivan utantill, som ett rinnande vatten. Åren gick och Håkan fortsatte att producera fler skivor och låtar som träffade så rätt.

Min första konsert var 2006, också då på Stora Scenen på Gröna Lund. Det var första gången han spelade där och vi åkte direkt från skolan dit. Det var hur mycket folk som helst och jag var så spänd. Sen gick han ut på scen och jag vet inte ens om jag minns något annat än eufori och extas. Det var det finaste jag någonsin varit med om, det bästa. Jag dansade, hoppade och sjöng hela vägen från Grönan till Centralen. Mina vänner som var med mig tyckte nog jag var dum i huvudet. Men det struntade jag i, jag var så lycklig som jag någonsin varit. Sedan dess har jag sett Håkan varje år han har varit på Gröna Lund och sedan en gång till på Fryshuset i samband med att albumet Försent för Edelweiss släpptes. Jag har även träffat min stora idol. Det var på skivsignering för den senaste skivan Försent för Edelweiss. Det var i februari, eller kanske var det mars, och kylan var extremt påtaglig. Men vi stod där, jag och Malin, och väntade i flera timmar. När jag väl stod därinne och fick min kram och hans autograf på skivan och affischen var jag aldrig riktigt nervös. Det var inte som när jag var på Kents signering, då jag skakade och knappt vågade öppna käften när jag stod där framför dem. Nu var det som att träffa en vän, en vän jag inte träffat på väldigt länge. När jag fick min kram funderade jag på om jag skulle viska något i hans öra, något om hur mycket han har gjort för mig. Men det gjorde jag inte. För han vet, genom att skriva de där texterna som han skriver vet han.

Men min uppväxt med Håkan har inte varit lätt alla gånger. Det har varit högljudda diskussioner där jag ofta haft alla emot mig. Men jag har aldrig gett mig, aldrig vikit för någon annans åsikt. Det blir lite tråkigt i längden, det där argumentet som inte ens är ett argument som jag har slutat lyssna på för 8 år sedan; "Han kan inte sjunga". Jag lyssnade inte då och jag lyssnar inte nu så kom på något annat. Det är som Håkan sa; "Det är alltid dem som säger att jag inte kan sjunga. Men här står jag och där står ni så något måste jag ju göra rätt". Kom på ett hållbart argument som ni kan motivera, kom med något som räknas. Då kan vi ha en diskussion. Men det kan ni lita på, att vad ni än säger, vad ni än gör så kommer jag försvara Håkan till mitt sista andetag. Till den sista bloddroppen.

4/9 2009. Och fler ska det bli.