Sparrow

Jag har tänkt på en sak. Tre år gick jag på Tullinge Gymnasium. Tre år slet jag varenda eviga dag, om man bortser från sommarlov. Jag lade livet på hyllan och satsade allting på skolan. Jag kan ärligt säga att jag förmodligen pluggade 98% av mina dagar på Tullinge Gymnasium. Allt detta slit var ju inte förgäves, det resulterade i ett snitt på 19,6 vilket man ändå får känna sig nöjd med om man säger så. Jag har på papper att jag faktiskt har satsat de här tre åren, jag har på papper att jag har kunskaper som sträcker sig ganska långt vad gäller gymnasiekunskap.

Jag tänker att jag har slitit som ett djur de här tre åren, och nu kan jag göra vad jag vill. Jag kan stanna ute hela nätterna, jag kan festa hur mycket och hårt jag vill utan att behöva ha ångest. Jag kan träffa vem jag vill och när jag vill. Jag förstår ju att jag inte kan göra exakt vad jag vill, jag kan inte råna en bank för det går emot min moral. Men annars kan jag göra vad jag vill. Jag kan tänka själv. I tre år har det varit någon som har tänkt åt mig, det kan ha varit lärare eller kompisar. Men nu kan jag tänka själv, jag får tänka själv. Jag kan göra vad jag vill med mina tankar, mina dagar, mitt liv. Jag kan vara rädd att någon ser ner på mig och tycker att jag är en mindre människa än vad jag kan vara. Än vad jag är. Men vill ni veta en sak? Jag är inte skyldig någon något längre.

Sen tänker jag om. Är det inte någon jag är skyldig något? Är jag inte skyldig mig själv något? Jag är skyldig mig själv att vara det absolut bästa jag kan vara. Det är jag skyldig mig själv. Men samtidigt är jag skyldig mig själv att sluta tänka, att släppa taget lite då och då. Jag är skyldig mig själv att slappna av, att tappa kontrollen. Jag menar inte att jag ska bli helt utflippad nu. Jag menar inte att jag ska börja knarka och leva mitt liv som en annan loser. Det jag menar är att jag ska leva. Nu och inte sen. Jag ska leva nu. I höst kan jag tänka på annat, men nu ska jag leva mitt liv.