Sparrow

Kom precis hem från kyrkogården, pappa bad mig gå upp dit och vattna så jag tog med mig hunden och traskade dit. Det gör så förbannat ont varje gång jag är där. Kan nog inte ens börja förklara känslan för jag kan inte likna det vid något. Jag kan inte beskriva riktigt hur jag känner och det finns inte något som är så frustrerande som det. Att gå runt med så mycket känslor, så mycket olika känslor, men inte kunna uttrycka de i ord. Visst jag kan säga hur jag känner men inte på det sättet som jag vill, inte sådär detaljerat så att ni kanske kunde börja förstå.

Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Jag var 10 år har jag för mig, tror att jag hade hunnit fylla 10 i alla fall. Du ropade in mig i köket och sa att vi behövde prata, det var bara vi två hemma då. Du hade haft riktigt ont i magen i ett par dagar och hade varit på sjukhuset och gjort tester. Nu hade svaren kommit. Vi satt på varsin sida om köksbordet och du tittade mig i ögonen. Jag kände väl på mig att det var någonting, en liten känsla i magen att något verkligen inte var som det skulle. Så kom det, som en blixt från klar himmel. "Jag har cancer". Jag visste vad cancer betydde, mormor var just då sjuk i bröstcancer och min morbror hade dött 3 år tidigare av hjärntumör. Jag satt väl mest bara och tittade på dig utan att säga något. Sedan fortsatte du; "Det betyder att vi inte kommer kunna åka på den stora resan i sommar, den till franska rivieran och disneyland. Jag kommer inte kunna vara borta så länge." Då började jag att gråta. Inte för att du var sjuk i cancer, jag grät för att jag inte skulle åka till Disneyland den sommaren. Min mamma var döende, men jag grät för att jag inte skulle få åka till Disneyland. Jag var 10 år. 

Vad känner jag? Jag känner skuld. Varför var jag inte mer på sjukhuset? Varför var jag inte där och höll din hand när du behövde det? Varför kom jag på undanflykter för att inte behöva följa med när du låg i koma? Varför var jag, eller någon annan för den delen, inte där när du tog ditt sista andetag? Det finns så mycket jag ångrar, så mycket jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Att jag inte stannat den där extra timmen på sydpoolen, att jag inte minns när jag såg dig sist och vad vi sa till varandra då. Jag hatar att jag inte minns. Jag hatar att jag inte kan skilja på tiden då du var sjuk och då du var frisk.
Jag känner mig sviken. Vi satt i soffan och jag frågade dig rätt ut om du skulle dö. Vad du svarade? "Nej, jag har inte tid med det. Jag har två barn att ta hand om." Du ljög. Men vem var det du ljög för, mig eller dig själv? Kanske var det för oss båda. För att lindra bådas smärta, för att ge ett slags hopp som snabbt skulle dras undan. Mest känner jag mig sviken av läkarna. De som man alltid ska lita på, de sviker en som värst. "Den här operationen kommer ge ökad livskvalité och förlänga hennes liv och hjälpa henne", det var så de sa. Hur det slutade? Koma och död. Hur i helvete kan man göra så? Hur kan man ge en hel familj hopp om lite mer tid och sen ta bort det dubbelt så snabbt? Hur kan man leva med det sen? Jag förstår, läkarna kan inte allt, de är inga gudar. Men kunde de inte bara ha låtit henne vara istället för att orsaka henne mer smärta?
Jag känner en viss lättnad. Det kanske låter lite konstigt men så är det. Under två år var jag livrädd 95% av tiden. När jag kom hem från skolan och ropade hallå när jag kom innanför dörren och nervöst väntade på svar. Ibland fick jag inget och då visste jag inte om jag vågade gå in. Jag visste inte om det bara var så att du sov eller om jag skulle gå in i vardagsrummet för att uppleva att jag inte kunde väcka dig. Ibland kunde jag stå i flera minuter i hallen och skrika hallå tills du svarade. Jag minns en gång då jag kom hem och det var något som hänt. Du hade ramlat och låg nu i soffan. Jag satte mig på huk vid ditt huvud och såg hur tårarna rann nerför kinderna på dig. Du tittade upp på mig med svullna ögon och sa: "Jag trodde allt var slut Ida. Jag trodde allt var slut." Det var egentligen första gången jag såg smärtan på dig, du gömde den så väl hela tiden. Att jag sedan slapp det, slapp den ständiga rädslan, det är det jag kan känna en viss lättnad över. Jag slipper stå i hallen och vara rädd för att gå in.
Men mest av allt känner jag saknad. En sådan saknad att det känns som att hjärtat ska slitas sönder varenda sekund av varenda dag. En sådan saknad som man lär sig att leva med, som alltid finns närvarande. En sådan saknad som aldrig någonsin kommer att försvinna. Den finns där ständigt, i bakhuvudet, och ibland gör den sig alldeles för påmind. Som idag. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen vissa dagar. När allting bara väller över mig som en våg och jag kan inte komma undan. Jag har sprungit i 6,5 år, sprungit för mitt liv för att undvika den där vågen. Ibland blir jag trött och det är då den hinner ikapp mig. Men den har än så länge bara snuddat, bara gjort sig påmind och sagt åt mig att fortsätta springa. Och jag springer, som aldrig förr.

Om jag har förstått att du är död? Om jag förstått att du aldrig mer kommer tillbaka? Om jag nu efter 6,5 år kan yttra orden: "Mamma är död" utan att känna mig så fruktansvärt ensam? Nej. Jag har hela tiden människor runt omkring mig som säger hur stark jag är men vet ni hur jag känner mig? Ynklig. Patetisk. Svag. Stark är det sista jag känner mig. Jag pratar aldrig om dig, det blir för nära då. Stannar jag upp och pratar om dig kommer vågen hinna ifatt mig ordentligt. Det är då den kommer skölja över mig och jag är rädd att jag aldrig kommer kunna ta mig upp igen. Att strömmarna kommer föra mig med sig. Det finns inget som skrämmer mig så mycket. Därför väljer jag att fortsätta springa. Jag skiter i vad jag egentligen skulle behöva, vad som egentligen är bäst för mig. Att springa är det enda jag vet om och det är det jag kommer fortsätta göra.