Aldrig mer TG
Imorgon har jag registrering på Filmhuset på Gärdet. Jag ska börja på universitetet. Och då slog det mig helt plötsligt; jag kommer aldrig mer gå på Tullinge Gymnasium. Om jag hade haft den känslan andra dagen på skolan skulle jag slagit frivolter av glädje. Men nu känner jag mig riktig ledsen. Hur mycket jag än hatade vissa lärare ("This is English C you guys"), hur mycket jag än hatade vissa ämnen (jag och matte c hade en stor hatkärlek till varandra) och hur mycket jag än hatade min klass (vissa dagar i alla fall) så känns det förbannat sorgligt att jag aldrig mer kommer gå dit.
Jag kommer aldrig mer behöva kräla på golvet för att komma ner till mitt skåp. Jag kommer aldrig mer ligga/sitta/stå i den där äckliga blå soffan i väntan på Kerstin eller Martin. Jag kommer aldrig sitta lutade mot fönstret tidiga morgnar och inse att Sirwa aldrig är sjuk. Jag kommer aldrig mer rusha till matsalen för att det är spaghetti och köttfärssås. Jag kommer heller aldrig mer sitta i matsalen och trycka i mig så många havre knäckemackor jag kan för att maten är äcklig. Jag kommer aldrig ta i handtaget på dörren i hus 3 och rycka bort den lika fort för att tuggummit fortfarande sitter där. Jag kommer aldrig mer ha meningslösa projektmöten med Martin där vi pratar om allt annat än projektarbetet. Jag kommer aldrig mer stå i biblioteket och försöka låna en bok i en halvtimme eftersom Li pratar om allting annat än det hon ska göra. Jag kommer aldrig mer vilja döda min klass på idrotten.
På det hela taget känns det sorgligt. Jag kan aldrig mer kalla mig elev på Tullinge Gymnasium. Trots att jag hade konstant magsår under tre år gav skolan mig en otrolig trygghet. Det luktade illa, det var ostädat (städerskorna ville aldrig städa vårat klassrum) och maten var för det mesta ganska äcklig. Men det kändes bra, jag visste vad som förväntades av mig. Jag visste vad jag skulle göra och jag visste vilka som skulle vara där. Det kändes tryggt, det kändes vant, det kändes bra. Nu sätter jag mina fötter på helt okänd mark, helt okända människor och ett helt okänt system. Jag gillar det inte. Men don't you worry. I'll be back TG. För en gång Be06, alltid Be06. Vare sig man vill det eller inte. Måste tillbaka till biblioteket och chittchatta lite med Li, driva med Martin på ett sätt så att han inte vet om det, kalla Kenneth för Coach och beskåda vårt projektarbete i bibblan. Ja mina vänner, my work here is not done.
Någon slags kärlek
Jag kommer aldrig mer behöva kräla på golvet för att komma ner till mitt skåp. Jag kommer aldrig mer ligga/sitta/stå i den där äckliga blå soffan i väntan på Kerstin eller Martin. Jag kommer aldrig sitta lutade mot fönstret tidiga morgnar och inse att Sirwa aldrig är sjuk. Jag kommer aldrig mer rusha till matsalen för att det är spaghetti och köttfärssås. Jag kommer heller aldrig mer sitta i matsalen och trycka i mig så många havre knäckemackor jag kan för att maten är äcklig. Jag kommer aldrig ta i handtaget på dörren i hus 3 och rycka bort den lika fort för att tuggummit fortfarande sitter där. Jag kommer aldrig mer ha meningslösa projektmöten med Martin där vi pratar om allt annat än projektarbetet. Jag kommer aldrig mer stå i biblioteket och försöka låna en bok i en halvtimme eftersom Li pratar om allting annat än det hon ska göra. Jag kommer aldrig mer vilja döda min klass på idrotten.
På det hela taget känns det sorgligt. Jag kan aldrig mer kalla mig elev på Tullinge Gymnasium. Trots att jag hade konstant magsår under tre år gav skolan mig en otrolig trygghet. Det luktade illa, det var ostädat (städerskorna ville aldrig städa vårat klassrum) och maten var för det mesta ganska äcklig. Men det kändes bra, jag visste vad som förväntades av mig. Jag visste vad jag skulle göra och jag visste vilka som skulle vara där. Det kändes tryggt, det kändes vant, det kändes bra. Nu sätter jag mina fötter på helt okänd mark, helt okända människor och ett helt okänt system. Jag gillar det inte. Men don't you worry. I'll be back TG. För en gång Be06, alltid Be06. Vare sig man vill det eller inte. Måste tillbaka till biblioteket och chittchatta lite med Li, driva med Martin på ett sätt så att han inte vet om det, kalla Kenneth för Coach och beskåda vårt projektarbete i bibblan. Ja mina vänner, my work here is not done.
Någon slags kärlek
Kommentarer
Trackback