Sparrow

I lördags hade jag och pappa myskväll framför Beck. Det stod en skål med chips på bordet och två glas cola. I soffan låg jag med täcket, Hedwig låg också inkurad där och pappa låg i hörnet. Det var en riktig nostalgitripp över hur helgerna såg ut förr i tiden, när jag var liten. Det kom som ett slag i magen, det var verkligen påtagligt att någonting saknades. Jag kände verkligen hur mamma inte var där, hon satt inte i sitt hörn av soffan och drack på ett glas rött vin. Hon kommer aldrig sitta där igen och jag kände hur fruktansvärt mycket jag saknar henne. Sådär som jag saknar henne varje dag men som aldrig kommer upp till ytan. Det slog mig hur hon faktiskt aldrig kommer sitta där igen och hur jag faktiskt förstod det. Det är något jag aldrig kommer vänja mig vid, det kommer alltid kännas som ett stort jävla svart hål när jag tittar mot det där hörnet. Hennes hörn. Känner hur klumpen i halsen växer och snart kan jag inte hålla tillbaka den längre. Filmstunden förstörs och allting blir sorgligt. Allt bara för att jag inte vant mig, efter snart 6 år har jag inte vant mig med att hon inte sitter där i soffan när vi tittar på film. När allting står uppdukat. Att hon då inte finns där kommer aldrig sluta att förvåna mig.