Sparrow

Igår var det Champions League-premiär för Zlatans Inter. De mötte Mikael Nilssons grekiska lag som jag inte tänker ge mig in på att stava, vi kallar dem P helt enkelt. Det var en riktigt bra match faktiskt, Inter var det bättre laget och vann med 2-0 men det var lite nervöst där ett tag när de bara ledde med 1-0. Men Zlatan, vilken match han gjorde! Efter 2-0 målet började jag nästan gråta (han spelade fram till båda, assist alltså). För det första fick Adriano som varit borta i ett år göra mål. För det andra så vänder sig Zlatan om efter målet, tittar mot bänken, därifrån kommer Mourinho springande (Inters tränare). Han springer fram till Zlatan, slänger ut en hand till en high-five och kramar om honom. För att förklara varför detta var så fint så kan det hjälpa om man nämner att José Mourinho aldrig visar en enda känsla. Killen ser ju likadan ut vid vinst som vid förlust. Han är som en mur, stoneface! Att han då gör detta, för denna SVENSK! Är för mig helt otroligt. Varför Zlatan inte kan spela såhär i landslaget känns som en gåta. Visst, han har inte lagkamraterna som kan spela på den nivån, men han väl i alla fall göra sin grejjer? Om någon tar bollen eller inte skitsamma, han skulle slippa en massa struntprat från bland andra Ralf Edström, den lilla fjollan.

Dagens citat; Zlatan Ibrahimovic som svar på kritiken från Edström. Man måste älska divigheten i uttalandet!