Sparrow

Småland var bra. Ganska chill att vara där ändå och bara slappa. Var en massa med Lise, träffade Malin och Frida (hur kul som helst!) och åt en jävla massa. Herregud vad jag har ätit. Men gött! Låtit som en jävla bonne också, men snart kommer Lise upp, på söndag tror jag, så då kommer jag väl låta likadant igen. Men det känns ändå helt OK, haha. Fast man märker att något fattas därnere när farfar inte finns där längre, och när man bara åker förbi huset på Torggatan. Jag kommer ihåg när jag var liten och vi svängde in på på parkeringen. Jag fullkomligt kastade mig ur bilen och slängde mig på farfar som alltid stod där och väntade på mig. Han var världens snällaste, och roligaste farfar. De hade räcken som gick från golv till tak bredvid trappan och där tävlade alltid vi kusiner om vem som kunde klättra upp och nudda huvet i taket. När man inte klarade mer kom farfar och hjälpte en så att man skulle klara det ändå, och det var aldrig fusk. Man saknar honom riktigt mycket när man är därnere, det är liksom inte samma sak att åka ner nu som det var förr. Man får inte samma lyckliga känsla när man går ur bilen. För jag springer inte längre, jag går.