Allergichock
Halsen är i princip äntligen bra igen! Känns helt underbart nice. Fortfarande lite hostig men sådant kan jag leva med sörrni. Däremot kan jag inte tacka medicinen, den röda solhatten för detta underverk. Hade totalt glömt att jag inte berättat om detta för er, so here it goes.
Jag vaknade på måndagsmorgonen med röda, kliande utslag på knän, armbågar och underarmar. Drar slutsatsen att jag nog inte ska äta mer av den där medicinen. Men jag tyckte det var ganska konstigt, för att även om det står att det är en biverkan, så har jag aldrig varit känslig mot medicin förut. Men i alla fall, så struntar jag i att dricka mina droppar den morgonen. Åker iväg för att hämta Lise på tåget och märker att även fast det fortfarande kliar litegrann så är det på väg att försvinna. Yes, tänker jag, skönt att slippa det här när man har massa halsont och annat att tänka på. Dagen går och jag tänker inte så mycket mer på det. På kvällen kommer Maria hit och vi kollar på film. Under filmen märker jag att det kliar som rackarns i nacken och i ansiktet, på låren och vaderna. Jag kliar litegranna, tänker inte på att det kan vara utslag utan tänker bara att det är säkert bara vanligt kli. Efter första filmen går jag på toa och upptäcker då att mina ben är täckta av utslag, även mitt ansikte har fått sin beskärda del. Mumma, tänker jag och berättar detta för pappa som säger att vi väntar tills imorgon och ser om det går över, över natten. Jag sätter mig med det övriga sällskapet och kollar på nästa film (music and lyrics förövrigt). När jag går upp ur soffan efter den märker jag att mina fötter känns jättekonstiga, som om jag har luftkuddar under dem. Och även fast jag hade lite svårt att svälja innan så är det betydligt värre nu. När jag går ut i hallen märker jag att mina fingrar svullnat som bara den, de såg ut som prinskorvar ungefär. Drar upp tröjan och kollar ryggen som är helt sjukt röd och uppkliad. Läser på bipackssedeln att om man märker svullnad ska man ringa 112. Jättebra, verkligen. Pappa ringde sjukvårdsupplysningen, för att vara på den säkra sidan, och jag får prata med en kille där. Han ställer en massa frågor och den största frågan är om jag kan andas och om jag känner någon svullnad på läppar, tunga eller näsa. Jag svarar att "Nej, men det börjar kännas i läpparna som de är på väg, för det kliar i dem". Han pratar med pappa igen och säger att jag har fått en allergichock, att vi måste åka till apoteket på direkten och fixa Loratadin (ta två på en gång) och om jag får problem att andas så ska vi ringa 112 så snabbt som möjligt (det var tydligen jätteviktigt och jag blir livrädd). Satte oss i bilen och åkte iväg in till stan till ett nattöppet apotek. På vägen in känner jag att min näsa börjar svullna och att jag inte får in tillräckligt med syre ner genom halsen, alltså att den håller på att svullna igen. När vi kommer in till apoteket möts av världens bitchigaste apotekare. Kom igen, man borde väl vara lite trevlig. Pappa förklarar vad som hänt och vad vi behöver. Tanten ger mig en snabb blick och konstaterar att hon tycker att jag är fett äcklig. Vi får i alla fall tabletterna, jag läser på baksidan där det står att man MAX får ta en tablett per dag och jag ska två på en gång. Får mig att förstå att det här kanske var ganska allvarligt. Drar i mig två tabletter och somnar i bilen men väcks direkt av pappa, får inte sova. Halvvägs hem känns det konstigt i ansiktet (kan fortfarande bara halvt andas), tittar mig i spegeln och märker att nedre delen av ansiktet svullnat upp som rackarns, ser ut som en tecknad figur som blivit stucken av miljontals bin om ni förstår vad jag menar. När vi kom hem ville jag bara sova men pappa tvingade mig att vara vaken för att ha koll på om jag skulle sluta andas. Nästa dag var allt normalt, hade lite utslag kvar men de kliade inte så tog bara en tablett och åkte in till stan. När vi kom hem igen var de borta. Hur skönt som helst, men jisses vad skrämd jag blev när jag kände att jag inte kunde andas ordentligt! Aldrig att jag äter den medicinen igen!
Jag vaknade på måndagsmorgonen med röda, kliande utslag på knän, armbågar och underarmar. Drar slutsatsen att jag nog inte ska äta mer av den där medicinen. Men jag tyckte det var ganska konstigt, för att även om det står att det är en biverkan, så har jag aldrig varit känslig mot medicin förut. Men i alla fall, så struntar jag i att dricka mina droppar den morgonen. Åker iväg för att hämta Lise på tåget och märker att även fast det fortfarande kliar litegrann så är det på väg att försvinna. Yes, tänker jag, skönt att slippa det här när man har massa halsont och annat att tänka på. Dagen går och jag tänker inte så mycket mer på det. På kvällen kommer Maria hit och vi kollar på film. Under filmen märker jag att det kliar som rackarns i nacken och i ansiktet, på låren och vaderna. Jag kliar litegranna, tänker inte på att det kan vara utslag utan tänker bara att det är säkert bara vanligt kli. Efter första filmen går jag på toa och upptäcker då att mina ben är täckta av utslag, även mitt ansikte har fått sin beskärda del. Mumma, tänker jag och berättar detta för pappa som säger att vi väntar tills imorgon och ser om det går över, över natten. Jag sätter mig med det övriga sällskapet och kollar på nästa film (music and lyrics förövrigt). När jag går upp ur soffan efter den märker jag att mina fötter känns jättekonstiga, som om jag har luftkuddar under dem. Och även fast jag hade lite svårt att svälja innan så är det betydligt värre nu. När jag går ut i hallen märker jag att mina fingrar svullnat som bara den, de såg ut som prinskorvar ungefär. Drar upp tröjan och kollar ryggen som är helt sjukt röd och uppkliad. Läser på bipackssedeln att om man märker svullnad ska man ringa 112. Jättebra, verkligen. Pappa ringde sjukvårdsupplysningen, för att vara på den säkra sidan, och jag får prata med en kille där. Han ställer en massa frågor och den största frågan är om jag kan andas och om jag känner någon svullnad på läppar, tunga eller näsa. Jag svarar att "Nej, men det börjar kännas i läpparna som de är på väg, för det kliar i dem". Han pratar med pappa igen och säger att jag har fått en allergichock, att vi måste åka till apoteket på direkten och fixa Loratadin (ta två på en gång) och om jag får problem att andas så ska vi ringa 112 så snabbt som möjligt (det var tydligen jätteviktigt och jag blir livrädd). Satte oss i bilen och åkte iväg in till stan till ett nattöppet apotek. På vägen in känner jag att min näsa börjar svullna och att jag inte får in tillräckligt med syre ner genom halsen, alltså att den håller på att svullna igen. När vi kommer in till apoteket möts av världens bitchigaste apotekare. Kom igen, man borde väl vara lite trevlig. Pappa förklarar vad som hänt och vad vi behöver. Tanten ger mig en snabb blick och konstaterar att hon tycker att jag är fett äcklig. Vi får i alla fall tabletterna, jag läser på baksidan där det står att man MAX får ta en tablett per dag och jag ska två på en gång. Får mig att förstå att det här kanske var ganska allvarligt. Drar i mig två tabletter och somnar i bilen men väcks direkt av pappa, får inte sova. Halvvägs hem känns det konstigt i ansiktet (kan fortfarande bara halvt andas), tittar mig i spegeln och märker att nedre delen av ansiktet svullnat upp som rackarns, ser ut som en tecknad figur som blivit stucken av miljontals bin om ni förstår vad jag menar. När vi kom hem ville jag bara sova men pappa tvingade mig att vara vaken för att ha koll på om jag skulle sluta andas. Nästa dag var allt normalt, hade lite utslag kvar men de kliade inte så tog bara en tablett och åkte in till stan. När vi kom hem igen var de borta. Hur skönt som helst, men jisses vad skrämd jag blev när jag kände att jag inte kunde andas ordentligt! Aldrig att jag äter den medicinen igen!
Kommentarer
Trackback