Sparrow

Blev klar med projekt Harry igår, jag klarade det allt! Jag vet att ni säkert tycker att jag är världens nörd som läser böckerna, som köar till sista boken två gånger, som lever mig in så fruktansvärt i dem och som gråter när någon dör. Men då kommer jag på mig själv med att inte någonsin skriva om varför. Jag skriver inte om varför jag gillar Harry Potter-böckerna så mycket, varför jag är helt galen i dem. Därför ska jag försöka förklara så gott det går i ord nu, jag vet inte om ni kommer förstå bättre och jag vet inte hur bra jag kan förklara. För hur bra kan man förklara en känsla som fyller upp en själv till den grad att man nästan inte kan andas?

Jag fick första boken när jag var åtta år, eller jag kanske skulle fylla åtta?, av min "mosters" syster som då jobbade i en bokaffär. Hon hade fått in massor av sådana till butiken och att de tydligen skulle bli nästa stora bok och att jag säkert skulle tycka om den. Ni anar inte hur mycker jag tackar henne idag. Harry Potter och de vises sten var den första riktiga text-bok som jag läste själv och jag blev helt uppslukad. Jag var åtta år och hade upptäckt glädjen med att läsa en bok. Det fortsatte på den vägen, mina föräldrar köpte nästa bok till mig så fort den kom ut och jag läste fortare och fortare. Jag tyckte det var jätteroligt att Harry till slut var lika gammal som mig när jag läste, när han var 13 var jag 13 och så vidare. Det var när jag läste tredje boken som jag blev besatt, det var den bästa bok jag någonsin läst och jag tror att jag läste hela på två dagar. Då var jag en i världen, jag gick på Hogwarts och jag var säker på att jag hade magiska krafter på något sätt. Jag vet .. men kom ihåg att jag bara var 12/13 vid tillfället! I alla fall, det bara rullade på och jag levde mig in mer och mer. JK Rowling byggde upp en värld framför mina ögon som jag kunde leva mig in som ingen annan, från jag var åtta år väntade jag på att en uggla skulle flyga in med ett brev genom mitt fönster, hur normalt är det? Men jag var fast.

När femte boken kom upplevde jag så starka känslor, jag har aldrig varit så arg, så ledsen (pga en bok) eller skrattat så mycket. Sjätte boken kom och det blev ännu värre med gråten, uppgivenhet. Sen kom ögonblicket, sjunde boken skulle släppas och jag bestämde mig för att den här ska jag läsa på engelska. Hörde att ett par kompisar skulle köa till den och jag tänkte att Varför inte? Så jag gjorde det också och tur var väl det, för jag hade en av de roligaste dagarna i mitt liv! Bestämde oss genast för att göra om det till när den kom på svenska. I alla fall, jag läste boken sakta och länge, ville njuta, ville ta det lugnt eftersom det var nu som det skulle ta slut, alla frågor som man ställt sig skulle få ett svar. Det var längesen jag grät så mycket som jag gjorde till den boken. Jag grät mig igenom hela slutet, det var rena masslakten på karaktärer som jag lärt mig att älska. Det gjorde ont ända in i själen, det skakade om mig totalt. Jag skrek men kunde inte få fram något ljud. Det var hemskt.

Varför reagerar jag så starkt? Varför känns det som att nära vän dör när någon i boken dör? Jag har som sagt läst böckerna sen jag var åtta år. De har varit en del av mitt liv i halva mitt liv, en del av min uppväxt. Samtidigt som jag uppfostrades läste jag Harry, böckerna blev en del av den. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men böckerna har varit en del av mitt liv så pass länge att jag inte kan släppa dem nu. De är en del av mitt liv och de kommer alltid att vara det. Jag kommer alltid att ha och alltid får försvara mitt speciellt tycke till böckerna. Men jag känner att det här kanske får er att förstå lite mer? Jag hoppas det i alla fall, och om inte? Då kanske ni ska pröva att läsa en bok...