Sparrow

Ibland kan man känna "nu ska jag skriva något riktigt djupt" men när man väl har bestämt sig för det så kommer det liksom inte ut något. Man vill skriva om något personligt, hänga ut folk som man är irriterad på och verkligen skriva allt. Men det går inte, det är när man inte har bestämt sig som det verkligen kommer ut. Eller om man har något som man veeeerkligen måste få ut innan man spricker totalt. Men man kan liksom inte bara få ett infall, det måste kännas. Alla kan känna ett behov ibland av att man vill få folk att tycka synd om en. Det händer inte ofta hos mig men ibland kan det kännas bra att få frågan "hur är det?" av någon som man vet verkligen menar det. Annars finns risken att det bara känns falskt och fel. Man får inte den där nöjda känslan som man vill uppnå. Men ibland så vill man bara få ut allt, man vill inte ha några kommentarer eller någon medkänsla, bara få ut känslor och sen kan man låta det vara där. Bara ett utbrott, det behövs. Annars mår man bara illa över sig själv och låtsas att man är glad och mår jättebra hela tiden, men newsflash! ingen mår bra heeela tiden. Det går inte, folk tar ner en varje dag, det kan vara småsaker som man inte tänker på just då men som sedan blir större och större i huvet. Det blir som en eld i en torr skog, en sådan brand men inte kan släcka utan bara brinner och brinner och man försöker hälla på mer och mer vatten men den vill aldrig dö. Så är det. Och det finns ingen som aldrig någonsin har känt det som jag har skrivit om, hur mycket ni än försöker ljuga för er själva.

Dagens citat: The Lion King /Jeremy Irons