Sparrow

You put on a smile and promise that no one will ever know how you really ,really feel.
Du sa att du inte hade tid att försvinna, men du gjorde det ändå. Bara försvann.
Jag har hela tiden frågat mig själv om det var något jag kunde ha gjort, om det var mitt fel.
Men hur skulle jag kunnat hjälpa det, jag visste inte ens att det var någon fara för dig. För du lovade.
Alla visste, ingen sa något. Ingen förklarade för mig vad som skulle hända. Jag ljög väl för mig själv också,
jag ville inte inse att du var förlorad. Jag litade på alla, jag trodde att dom tog hand om dig. Jag trodde att dom
visste hur dom skulle göra för att rädda dig. Men jag antar att ingen visste, ska man få bli läkare då?
Om man inte vet hur man ska rädda folk?
Hörde du mig inte när du låg där så försvarslös? Hörde du mig inte när jag bad dig att stanna hos mig?
Hur ska jag någonsin kunna släppa den synen när jag klev in i rummet, den kommer aldrig
att försvinna. Det väl fint på ett sätt, du låg där helt lugn utan ett bekymmer i världen. För det var inte du,
du hade redan försvunnit för längesen. Men du var ensam, ensammast i världen. Och det var mitt fel.
Det var mitt fel. Det finns inte någon som kan göra det ogjort. Att jag var så självisk, men hur skulle jag veta?
Hur skulle jag veta att det var då som du gav upp? När doktorn skicka hem pappa. Var det planerat?
Ville du inte att någon skulle se när du försvann? Ville du göra det ifred?
Nu när du är borta är inget sig likt, det blir inte detsamma som när du var här. Men du finns hos mig hela tiden,
det går inte en dag utan att jag saknar dig. Jag visar det inte varje dag men det finns inom mig,
som ett djupt blödande sår i mitt hjärta.

Mamma, Jag saknar dig.
"And I would have stayed up with you all night, had I known how to save a life"